Några citat ur Stockholms Dagblad 1896

Stockholms Dagblad Nr 157 s. 5 — lördag afton 4 April 1896 — första kända belägg på ordet »feminism» i det svenska språket

Qvinnokongress i Paris. Den 8 april öppnas i »Hôtel des sociétés savantes» en internationell qvinnokongress, för att fortgå till den 12 — en af dagarne användes till besök af inrättningar, hvilka speciellt äro af intresse för qvinnorörelsen.

Programmet omfattar litet af hvarje: förändringar i den civila lagstiftningen och i straffrätten till qvinnors förmån och likställighet, ekonomiska och arbetsfrågor, sådana rörande verldsfreden, uppfostran, fritt tänkande, allmän välgörenhet, municipala och politiska rättigheter, den reglementerade prostitutionens upphäfvande m. m.

För min lilla del tror jag att det kanske vore klokare om feminismens apostlar lite mera begränsade sitt kongressområde och närmare dryftade ett fåtal frågor, hvilkas för dem tillfredsställande lösning kan anses vara mest sannolik under nuvarande förhållanden.

Bland dem, hvilka anmält sig för att taga till ordet, märkas åtskilliga af de mera bekanta bland emancipationsrörelsens qvinnliga förkämpar. Tre nordiska damer äro namngifna på denna oratoriska lista: Hilda Sachs, Matilda Bajer och Ida Molander.

Men äfven åtskilliga af det fulare könet komma att deltaga i diskussionen: deputerade, municipalråd, advokater, författare, tidningsmän m. fl.

En bankett skall afsluta kongressen, meddelar Spada.


Stockholms Dagblad Nr 48 s. 5 — torsdag morgon 30 januari 1896 — kritik av Ellen Keys föreläsningar vid Vetenskapsakademien i Stockholm fredagen 17 januari 1896 och i slöjdföreningens lokal torsdagen 23 januari 1896 »på anmodan af och i Samfundet för befrämjande af ett naturenligt lefnadssätt»

Skola vi blåsa till reträtt?

En person, som varit åhörare af fröken Keys föredrag såväl i Vetenskapsakademien den 17 d:s som sedan i slöjdföreningens lokal och äfven sett hennes föredrag återgivna i åtskilliga tidningar, anhåller att derom få yttra några ord.

Det kan ej här blifva fråga om någon uttömmande kritik öfver föredragen i sin helhet, endast att fästa uppmärksamheten på några punkter i desamma.

Fröken K. har valt en i spekulativt hänseende lämplig tidpunkt för framhållandet af sina påståenden, då en reaktion gjort sig gällande bland männen mot qvinnans nyförvärfvade rättigheter och mot de olikartade och värdefulla arbetsresultat hon vunnit på de manliga arbetsfälten. Denna reaktion har visat sig på det grymmaste sättet, genom nedpressande af betalningen för allt qvinligt arbete äfven vid embetsverken. Männen frukta konkurrensen, och vi veta alla, till hvilken skefhet i rättsbegrepp sådant stundom kan leda. Intet under således, att applåderna smattrade, när talets ström flöt, och det gafs ett så godt handtag för att återförvisa qvinnan från lifvet i ljus av frihet till Sibyllans vrå eller till uppgiften, att »lik en hvit perla smälta i en annans vin». Det är dock hufvudsakligast för de unge oprövade männen, som dylika ord utgör ett »sött tal». De äldre och erfarnare, med till äfventyrs fem oförsörjda döttrar, veta nog, hvad de och deras barn hafva att tacka Gud och en frisinnad lagstiftning för. »När jag var ung», sade en gång en af mina kamrater til mig, »så deltog äfven jag i det frenetiska skränet mot qvinnornas arbete och likställighet, men sedan jag blifvit äldre och pröfvat mera af lifvet, ser jag hur värdefullt det är». »Och så» — tillade han, under det att ett strålande leende drog öfver hans ansigte — »det är säkert, att de lyckligaste äktenskapen ingås med en stark, andligt utvecklad och upplyst qvinna, som pröfvat något af lifvet». Denne man var gift med en af de olycksaliga studentskorna, för att begagna fröken Keys egna ord. Han hade sjelf varit med om att bereda henne till denna examen, och då hon sedermera rådgjorde med en af hans vänner om, hvad hon skulle gifva honom för besväret, och denne relaterade detta till läraren, lät han svara: »Säg, att hon gifver mig sitt hjerta». Detta med ofvannämnda resultat.

Vi skola här nedan skärskåda, om ej fröken Keys råd till qvinnorna att inskränka sin verksamhet äro mer skenbara än verkliga och om ej de, som i hennes föredrag trott sig finna ett stöd för sina reaktionära sträfvanden, jubilerat något för tidigt. Huru som helst, det går ej att stanna verldsutvecklingen med ett resonnemang, och verkan af fröken Keys föredrag skall dö hän som en svallvåg mot stranden, fortare än sista ordet förklingat. Möjligen kan det hafva den negativa nyttan med sig, att några qvinnor, som ej så noga förut öfvertänkt saken, nu blifva fastare i sin sträfvan efter utveckling och fullkomning. Men detta resultat är för författarinnan en tvetydlig ära.

»Ett märkligt inlägg i qvinnofrågan» var den granna rubrik, under hvilket föredraget refererades i en af våra större tidningar. Ja, märkligt synes det nog, men ej i fördelaktig mening. Dess märkligaste egenskap torde ligga i en dunkelhet, som gör, att lärdomarne deri ej af vanligt menniskoförstånd kunna länkas till praktisk omsättning för lifvet. Då man studerat dess innehåll, lemnar det ingen behållning, så fullt af inre motsägelser är det, hvilka äfven för en ytlig betraktare springa i ögonen. Närmast synes det ha utgått från en person, som, trött på en abstrakt verksamhet, nu med längtan sträcker sig efter hemmets mera konkreta innehåll. Visserligen förekommer deri åtskilligt både sannt och nytt, men om detsamma kan sägas, som om en författare förr en gång, att det nya är icke sannt och det sanna är icke nytt.

Man kan egentligen icke begripa, hvarthän fröken K. vill komma. Hvad hon skänker med ena handen af ljus och frihet till qvinnan, återtager hon med den andra.

I sin inledning häfdar hon på det bestämdaste rätten för »qvinnosakens förkämpar» att skaffa utrymme för den hittills obrukade qvinnokraften så, »att hvarken lag eller sed skall stänga vägen till ett enda fält, der qvinnan vill pröfva sin förmåga», och yrkar vidare på full likställighet med mannen, »så att medborgarinna skall betyda detsamma som medborgare på alla rättsliga områden, hustrun vara likstäld med mannen, modern med fadern». »Detta», tillägger fröken K., »ligger så väl i utvecklingens oafvisliga nödvändighet, som i rättvisans och samhällets gemensamma intresse».

Efter denna inledning, hvilken öppnar de mest obegränsade perspektiv för qvinnan, börjar hon sina varningsord, ej, som man kunde förmoda, till uppmaning att bruka den nyförfvärvade makten väl och samvetsgrant, utan i syfte att visa, hur fullständigt oförmögen qvinnan är, har varit och evigt skall förblifva att täfla med mannen på något område. Öfverallt är mannen »uppfinnaren och nyskaparen, den som tagit initiativet till reformatoriska uppslag och geniala idéer». »Endast helt få af qvinnoemancipationens famatici påstå», säger fröken K., »att qvinnornas del i den materiala eller andliga produktionen kan jemföras med männens del i densamma.» Och hänförd af sitt ämne tillägger hon: »derför är det, som ingen qvinnas namn strålar bland mensklighetens eviga namn.» Härifrån har hon dock godhetsfullt undantagit vår Birgitta och diktarinnan Rosilka, en för oss okänd storhet. Hur läser fröken K. sin historia? Kunde ej flera namn derur till äfventyrs tilläggas? Ett allom klart exempel äro de snillrika, kraftiga och goda drottningar, som tid efter annan regerat verlden, en Maria Theresia, en Elisabeth, en Katarina och — last but not least, vår goda drottning Viktoria.

Men hvartill skall då, fråga vi, all den frihet och de rättigheter tjena, som här ofvan så ifrigt förordades, om qvinnan ej är i stånd att bruka dem, utan ständigt måste förblifva en mannen så underlägsen varelse? Fröken K. blir oss svaret skyldig. I stället förbluffar hon oss med den gjorda upptäckten, att den pågående täflan mellan mannen och qvinnan synes vara på väg att utveckla ett könshat, föga mindre starkt än det rashat, som herskar emellan den gula och hvita rasen. Efter att hafva frammanat detta förskräckliga spöke, och sedan hon preciserat sin ställning till åhörarne sålunda: att hon icke talar »hvarken till de qvinnor, som ej kunna älska, ej heller till dem, som drifvas framåt af brödnöden» — en högst förunderlig reduktion — öfvergår fröken K. till att anvisa qvinnan sin rätta plats här på jorden. Denna uppgift skulle då vara att »smälta lik en hvit perla i en annans vin», ett yttrande som låter så bacchanaliskt, att det näppeligen torde slå an på annat än en och annan festprisse. I ett stämmningsögonblick kan sådant sägas och fördunsta med champagnens perlor, men yttradt på fullt allvar af en reformator, är det allt utom tilltalande. Vinet kan sannerligen ofta vara så grumligt, att den hvita perlan gör bäst uti att akta sig för den intima föreningen. Men ännu en annan mera storartad uppgift återstår qvinnan, enligt fröken K. Hon skall vara verldens Sibylla, »inspirerande» mannen. Märkvärdigt nog denna inspiration, då mannen förut förklarats ensam innehafvare af »alla geniala idéer». Äfven om vi nu skulle jemka litet på den första orlofssedeln, så är det dock ej hvarje Egeria, som finner sin Numa Pompilius. Närmast kunna vi väl hänföra dessa talesätt till fraser utan värde. En nutidsqvinna vet att politisk rösträtt är mera värd, än allt hvad sagorna förtälja om sibyllornas framgångar. Och tror verkligen fröken K., att en qvinna som längtar efter utveckling och en sjelfständig existens samt vet sig vara i besittning af alla de politiska och sociala rättigheter, hvilka vi här togo till utgångspunkt, skulle nöja sig med att sitta och vänta på det ädla vinet eller på en Sibyllekallelse? Nej, hon vill ut i lifvet att pröfva sina krafter och slå ett slag, men vänder så gerna, o, så gerna, åter till hemmets härd, när den bjudes henne. Oss synes derföre som fröken K:s stora slutord i den första föreläsningen: »den kraft, jag vill ha frigjord och medveten, är moderligheten», vore något alldeles öfverflödigt. Ovillkorligt kommer man att utropa: tel bruit pour une omelette. Så många ord för en alldeles sjelfklar sak! Det har väl icke fallit någon menniska in att förneka denna moderlighetens anlag och böjelse hos qvinnan. Denna känsla och detta behof efter kärlek går tvärtom så långt, att hon ofta faller offer för den förste bäste eller, rättare sagdt, sämste förförare. Hur en ren qvinna tager af sin själs bästa strålar och sätter en gloria omkring den mans hufvud, som hon älskar, det se vi alla dagar. Och så lärer det väl förblifva intill dagarnes ända. Så i det hänseendet affyrar fröken K. sina salvor alldeles i onödan. De underrättelser hon meddelar från andra länder, der qvinnosaken hunnit längst (det skulle väl vara England och Amerika det?) om hur qvinnorna allt mindre mäkta moderskapet och allt mindre önska det samt att »man nu öfverallt kan få höra yttranden, der celibatet framställes som det för qvinnan värdigaste», torde väl få anses minst lika tvifvelaktiga som påståendet om det könshat, hvilket skulle existera hos oss. Hvad det senare angår, så har den, som skrifver dessa rader, hunnit att lefva öfver åtskilliga tiotal af år och derunder sett aktningen för qvinnan i jemnt stigande. Minnes mycket väl, hur förr en äldre eller medelålders ensam qvinna ringaktades. Ja, äfven den unga hade ej högt värde i marknaden, om hon icke såg bra ut eller var rik. Nu räknas qvinnornas omdöme med i allt, och den som har förstånd, vet att göra sig gällande. I skolans och församlingens angelägenheter ha de sin röst, och skall ett stadsfullmäktigeval gå af stapeln, så yra de olika partiernas valsedlar ned i breflådan. Ej väcker detta någon vrede hos männen, och ej har qvinnornas lust för äktenskap eller deras förmåga att bära det deraf förminskats. Men, säger fröken K., kulturens och lyckans summa skall i en snar framtid, om qvinnornas utveckling pågår lika med männens, bliva »endast en addition af samma slags värden, icke en organisk produkt af olika väsenariers förening och harmoni». Ja, den som lefver får se. Jag tror det nu icke!

Att den gifta qvinnan först och främst bör egna sina krafter åt hemmet, är sjelfklart. Några göra, nödda och tvungna af fattigdomen, härifrån ett undantag. De och deras barn äro att beklaga.

Hvari består då egentligen det missbruk af qvinnokraft, som fröken Key föresatt sig att tadla? I det manuskript, som hon stält till tidningen Iduns förfogande och som de samvetsgrannt aftryckt, till sina qvinliga läsares uppbyggelse, kännetecknar hon missbruket med följande mystiska ord: »Qvinnorna ha i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, der de täflat med männen, men derunder till stor del försummat att utveckla och bruka sin djupaste qvinliga egendomlighet». Begripe det, den som kan! I Vetenskapsakademien deremot fingo vi med tydliga ord veta, att det var under sysslandet med försvarsrörelsen, som nutiden qvinna så väldigt förgick sig. Jag säger derom Gud ske lof, att vi ännu i detta verklighetens tidehvarf ej sakna modiga qvinnor, mödrar, hustrur och systrar, som framhålla för sina närmaste hvad offer frihet och fosterland äro värda. Den som skrifver dessa rader har nere i Sönderjylland sett mödrar framvisa sina i kriget stupade söners genomskjutna kläder och under tårar säga: »hade jag haft tio söner skulle de alla fått gå». Så taladt, är bättre!

Det måste dömas som ett ovärdigt koketteri med massorna, att under en föreläsning komma med sådana ord som: »när vi få mödrar, hvilka lära sina söner, ej att slåss, men att arbeta för sitt fosterland, då skola bättre tider komma». Detta påminner om det bland en del folk så vanliga gäckeriet med ordet »storsvensk». Eja, vore vi storsvenskar allesammans!

Det kunde synas, som vore härmed tillräckligt sagdt om fröken K:s argumenter. Men vi ha ännu ett par ord att tillägga. I sista föreläsningen utpekar fröken K. trenne yrken, såsom särskildt lämpliga för den bildade qvinnan. Barnsköterskans, arkitektens och landtbrukarens med sin binäring trädgårdsskötsel. Det skall då sannerligen icke vara svaga krafter, som kunna taga itu med landtmannens göromål och klarera nutidens vanskligheter med tjenare och drängar. Eller är det månne derför, att männen klaga så högljudt öfver yrkets besvärligheter och draga sig tillbaka, som qvinnorna få rycka in? — Trädgårdsmästareyrket med biodling och hönshus — ja, deri ligger reson. Men barnsköterskan? Hur många hem i vårt kära fädernesland ha råd, tror fröken K., att hålla sig med en bildad barnsköterka. Och ingen lärer vilja betala en sådan så pass stor lön, att hon derigenom kan se sin framtid betryggad. Detta förslag är alltigenom opraktiskt. Gerna erkännes de utländska böndernas öfverflödighet, men skulle de ock reduceras till noll, så äro dock platserna så få efter dem, att fyllandet deraf ej för svenska qvinnor kan betecknas som ett yrke. På landet öfverlemnas ju barnen dessutom ganska tidigt till lärarinnans vård. Besynnerligt är, att fröken K., som nyss hållit så på moderspligterna, nu ganska lättvindigt skjuter in en främmande sköterska i moders ställe. Detta motiverar hon bland annat med, att »moderns lust för andlig produktion» kan ställa sig hindrande emellan henne och moderspligterna. Lyckligtvis äro dessa fall mycket få, men vi skola väl hoppas, att der denna öfverväldigande andliga produktivitet gör sig gällande, äfven någon god och bildad qvinna finnes, som fyller ut klyftan mellan modern och barnen.

Arkitektbiträden och dekoratörer slutligen — men utan lof af fröken K. att skapa nya stilar och monumentala konstverk — det torde nog qvinnorna kunna bli. Framför mig ligger en amerikansk tidning med statistiska uppgifter från 1800. Antalet af qvinliga arkitekter inom Förenta staterna detta år upptages till 22. Siffran är ej hög, men torde ha ökats. En dylik uppgift, tagen ur de engelska skattelängderna för år 1893, är äfven tillgänglig och visar der 19 qvinliga arkitekter. Vi minnas ju alla qvinnoutställningen i Chicago för ett par år sedan, der ritningarna till alla byggnader voro uppgjorda af qvinnor.

Den lilla bankhistorien slutligen, som fröken K. trakterade sina åhörare med på Vetenskapsakademien — hur vilseledande är den ej, tagen såsom ett allmänt exempel, och hur måste ej den, som sett både män och qvinnor arbeta, le deråt! Qvinnorna vilja hafva lite arbete och stor lön, under det männen, om de af öfverheten försättas i liknande omständigheter, känna sig djupt sårarde, försäkrade fröken K. med stöd af en bankdirektörs yttrande. Finnes det i hela verlden, fråga vi, någon genomsnittsman, som icke gerna skulle mottaga stor inkomst och måttligt arbete, om det bjöds honom? Och illa gjorde han eljest. Ett undantag härifrån göra väl endast de stora reformatorerna, som drifvas framåt af en oemotståndlig lust att förbättra mensklighetens tillstånd i ett eller annat hänseende. De gå på utan rast och ro, hopa arbete på sig, föga begärande annan lön, än den de vänta i himmelen.

Vår uppsats har blifvit något längre, än från början var ämnadt, och vi taga nu afsked af fröken K. med önskan, att hon till ämne för nästa föreläsning ville välja att tala något om missbrukade manskrafter. Kanske skulle vi deraf blifva visare. Och så, efter det är skottår, låtom oss vara artiga mot damerna och bedja dem vara välkomna på alla områden, ja, om det också vore, som en modern Valkyria, med svärdet vid sidan.

— d.

Sida skapad 2004. Senast uppdaterad av Saašha Metsärantala ( saasha@acc.umu.se ) 2021-03-22 utan cookies.Braille readableValid XHTML+RDFa 1.1Valid CSS