Följande är utdrag från böcker med fullständig text och bilder som behandlar fjällkvannens egenskaper och användning.

Omslag
Från boken ”vilda växter som mat och medicin- Stefan Källman
Fjällkvanne Angelica archangelica ssp. archangelica
Familj: Apiaceae (Umbelliferae), flockblomstriga växter
Växtplats: fuktiga platser i hela fjällvärlden. Den är nordisk och förekommer även på Grönland och öster om Skandinavien. Strättan förekommer i skogslandet över hela Skandinavien och även öster därom. Den trivs bäst på fuktiga ställen och stränder.
Beskrivning: Om eken brukar kallas skogarnas konung bland träden, måste nog fjällkvannen betraktas som fjällens drottning. Den är en flockblomstrig växt, som när den blommar är 11/2-2 meter hög. Blomflockarna är mycket stora liksom bladen. Fjällkvannen, liksom de flesta växterna inom familjen, är tvååriga (jfr morot). Första året bildas blad och en pålrot. Nästa år kommer blomstängeln. Men för fjällkvannen kan det ta tre år ibland innan den blommar. Hela växten luktar starkt. Det som är kännetecknande för kvannesläktet är de uppblåsta s k bladslidorna. Där bladstjälkarna fäster på blomstängeln sitter som en blåsa runt stängeln. En mycket tydlig karaktär.
Strättan är något mindre och spensligare an fjällkvannen, men påminner om denna. Doften är inte lika stark. Vid havsstränderna förekommer en annan kvanne, strandkvanne, som också har samma karaktärer som ovan. Den är dessutom rödaktig i färgen. Lukten är mer stickande. Den är mindre vanlig längs östersjö- och Väst-kusten. I Nordamerika förekommer en del andra kvannesläktingar, som har använts på samma sätt som kvannen.
Kvanne
Användning: Fjällkvannen har varit av mycket stor betydelse för samegrupperna och grönländska inuiter liksom en del grupper i Sibirien. Den är av mycket stort kulturhistoriskt intresse. Det är inte så speciellt mycket som kvannen kan användas till egentligen, men den anses som ett bevis på den samlar- och fångstkultur som samerna en gång har tillhört. Fjällkvannen och strättan används som föda och medicin. Som föda äter man bladstjälkar och blomstänglar, som inte blommar. De smakar starkt och måste skalas först. Roten kan ätas, men den smakar mycket beskt. Fjällkvannen var omtyckt och ansågs som en läckerhet bland samer, grönländska inuiter och tjuktjer. Jakuterna tyckte bättre om strättan. Det sägs ofta att fjällkvannen var viktig for samernas intag av vitamin C, men den innehåller litet av detta. Denna uppfattning kan nog ifrågasättas.
Kvannerot
För medicinskt bruk används roten. Den tuggas och bibehålls i munnen eller sväljs. Den innehåller starkt luktande eteriska oljor, som har visat sig vara bakteriedödande. Dess kända, och använda, verkan är att den verkar aptitretande och magstärkande. Det behövdes då dieten bland samerna var enahanda och kunde orsaka svåra magplågor. Detta beskrivs utförligt av Linne under hans lappländska resa. Kvannen innehåller ämnen som påverkar centrala nervsystemet, så att man känner sig varm, börjar svettas och känner sig pigg, varefter man blir trött och sömnig. Roten var det stora pestmedlet i Europa under medeltiden. Andra Angelica-arter i både Asien och Amerika har använts. En art i Alaska, A. lucida, har använts av tanainagruppen (athabascaindianer) som omslag utvärtes på skador. Roten mosas i varmt vatten. Inuiterna i Alaska inandades doften från den rostade roten av A. lucida mot sjösjuka. Saften av Angelica har använts för att lindra tandvärk både i Amerika och de europeiska delarna av Asien. Uppgifter från Alaska påstår att kvanne kan påverka utsöndringen av socker i urinen. Personer med diabetes skulle i så fall se upp med kvannen. Uppgifterna har inte gått att få helt verifierade.
Samebarn
Beredning: OBS! Kvannen kan för den ovane förväxlas med den mycket giftiga sprängörten. Var därför uppmärksam på att det verkligen är kvanne som plockas. Se s 160 om sprängört för kännetecken!
Föda: Stjälkar och icke blommande blomstänglar skärs av och den yttre barken skalas av (jfr med rabarber!). Det saftiga gröna inre äts. Smakar starkt, men kokar man dem blir de betydligt bättre i smaken. De arter som förekommer i Nordamerika (Kanada/Alaska) måste alltid kokas innan de äts. Ska man äta roten krävs det att den lakas ur. Smaken är annars mycket besk.
Medicinalbruk: bitar av roten tuggas. Det har fungerat mot hosta. Man kan även ta den som te. Tag några matskedar finskuren färsk rot. Mosa sönder i lite kallt vatten. Häll på 2 1/2 dl kokande vatten. Låt dra 10 minuter. Teet är magstärkande, aptitretande och avslappnande.
Övrigt: Det som är mest intressant med fjällkvannen är dess historia och användning bland samer och andra. Den har varit viktig på hela norra jordklotet. Fjällkvannen växer inte i Medelhavsområdet och var därför inte känd av antikens läkekunniga. I Norden hade kvannen förmodligen varit känd och i bruk sedan mycket länge. I de gamla isländska och norska sagorna går att läsa mycket om kvannen. Den var t ex skyddad på Island genom lag före 1000-talet. I Norge hade man kvannehagar där den odlades, och på 1400-talet förde munkarna den ut i Europa.
Det är nog den första medicinalväxt som exporterats norrifrån! Under 1500-1600-talen var kvannerot ett universalmedel mot allt i alla välbärgade hem. Roten gavs mot pesten i London 1625, och användes mot samma sjukdom i Köpenhamn 1710. Bevisligen kände samerna till kvannen före 1670. Då kokade man kvannestjälkar som sparades till vintern. Kvanne kallades posko eller lappgräs. Roten åts(!) ofta i stället för fisk. Den har även kallats björnstut i Norden och i Sibirien. Den hade rykte om att hålla björnar på avstånd. Man brukade t o m förse hundarnas halsband med en bit av roten.
Under 1800-talet verkar kvannen ha fallit i glömska, och det är förvånande att Sigrid Drake i sitt verk Västerbottenlappamas leverne under senare delen av 1800-talet (1918) inte tar upp samernas omfattande användning av kvannen. Förutom att man åt stjälkar och bladskaft, brukade dessa växtdelar ofta användas i gompa (växtdelar som kokats och renmjölk hälls över, dvs en syrning sker). Alla var engagerade i insamlingen av kvannestjälkar: barn, kvinnor och män. Linne berättar om hur man bar famnar fulla efter en dag på fjället. Som medicinalväxt använde samerna bladen på svullnader och tuggade roten mot hosta (observera dess påverkan på centrala nervsystemet). Nar samerna någon gång besökte något samhälle/by med nybyggare och andra främlingar, hade man en bit av kvanne¬rot i munnen. Syftet var att den dels skulle förbättra andedräkten, dels skydda mot infektioner i den nya miljön. När man använde kvannerot som skydd och medicin mot pes¬ten, gjorde man på liknande sätt i Europa! Kvannerot tuggades även av samerna vid brist på tobak. Samerna använde även strättan, men då främst roten.
Innehåll: Vatten i %, vitamin C i mg/100 g färsk växt, övrigt i g/kg torrvikt.
Fjällkvanne

Växtdel:

rot, juli

stjälkar, juli

Vatten

74,8

91,1

Vitamin C

-

2,1

Glukos/fruktos

12,4

114,1

Sackaros

162,5

53,4

Stärkelse

235,5

17,9

Tot. kolhydrat

410,4

185,4

Protein

36,2

-

Fett

- -

Analyser från Grönland anger halten vitamin C per 100 g som: 10 mg i stjälkar och 50 mg i färska blad. Om man ska ha erhållit någon större och viktigare mängd vitamin C borde alltså bladen ha ätits. De finns ytterst få uppgifter om att bladen ätits i någon större omfattning. I övrigt innehåller fjällkvannen många flyktiga eteriska oljor, t ex angeliksyra. Vidare har man identifierat g-phellandrene, borneol, pentadecanolide, 2-metylbutyrat och många monoterpener. Den typiska lukten kommer från en lacton av hydroxypentadecansyra. Kvannen innehåller också kumariner, som verkar avslappnande genom att de påverkar blodgenomströmningen. Musklerna får då mer näring och syre. Torka kvanne
Samerna i Norden Samerna i Sverige och övriga nordiska länder har i över 1000 år huvudsakligen varit renskötare. De kom tidigt i kontakt med "vita" nybyggare och lämnade samlarkulturen betydligt tidigare än andra folkgrupper i det nordliga området. Samerna räknas till en av de folkgrupper som använt få arter. Ändå har ca 40 vilda medicinalväxter nyttjats. --- En annan växt som haft mycket stor betydelse för samerna både som medicin och föda är fjällkvannen. For medicinalbruk använde man roten. Den innehåller många beska eteriska oljor, som är bakteriedödande. Roten tuggades vid hosta (verkar på centrala nervsystemet) och bladen lades på svullnader. Kvannen var viktig för alla nordliga folkgrupper. Den kallades lappgräs eller posko. Man åt roten i stället för fisk, men blad, bladskaft och unga blomstjälkar användes oftare som föda. Det har sagts att kvannen är rik på vitamin C och var samernas C-vitaminkälla, men innehållet är litet, mellan 2-10 mg/100 g färsk växt. Kvannen användes tillsammans med andra gröna växter som syror, fjälltollta, mjölkört och daggkåpa för att syra renmjölk. Man kokade upp grönsakerna, hällde på renmjölken och förvarade det i renmagar eller kärl nergrävda i marken. Dessa lämnades på fjället och användes vid senare tillfälle. Detta ansåg samerna vara en läckerhet och den kallades allmänt för gompa. Med enbart kvannestjälkar kallades det gombo under 1700-talet. Torkade stjälkar sparades för att ha som godis under vintern.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Från boken ”Människan och naturen- etnobiologi i Sverige

Kapitlet “Barkbåtar och Vasspipor” av Ingvar Svanberg
Kvannepipa

Kapitlet “Vikingabotanik” av Ann-Marie Hansson
Man tror att man under vikingatiden även odlade rovor och olika sorters kål, som grönkål och vildtypen buskkål. I skriftliga källor förekommer också kål-, lök- och kvanngårdar. Kvanne (Angelica archangelica) omnämns i Olaf Tryggvassons saga, där det berättas om hur kung Olaf under ett besök i Nidaros år 1000 skänkte drottning Tyra en kvannestjälk.

Kapitlet “Samernas kostvanor” av Phebe Fjellström
Renmjölken kunde även konserveras på andra sätt. Genom att blanda kvanne eller båsskå (Angelica archangelica) i mjölken, erhölls gåmpoe.
Renmjölk med Ängssyra (Rumex acetosa) eller fjällsyra (Oxyria digyna) gav rätten juobmo. Dylika gräsmjölksrätter, grasemelke, erinrar till sin konsistens om vår tids keso, grönprickiga av örter och C-vitaminrika. De sparades i en renvåm i en stenklyfta över vintern i höst-vårvistet och kunde ätas på våren då man återvände till fjälls. Då gav gräsrätten kraft och hälsa.

Etnologen Inger Kuoljok undersökte år 1979 kostvanorna hos stadsboende samer. _ _ _ Man kunde ha pánnobiergo (renskav) som vardagsmat och gåmpoe serverades ibland som festrätt. Den gjordes av informantens mor i hemtrakten.


Bildtext: Kvanne (Angelica archangelica) har använts som livsmedel och medicin. Bilden är från Norrkaitums sameby.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Från boken ”Vilda Växter i Norden" av Carl-Fredrik Lundevall & Gebbe Björkman

Fjällkvanne Angelica archangelica ssp. archangelica
Kvanneteckning
Bildtext: FJÄLLKVANNE. 1-2 M. Liknar strättan, men är ännu högre och kraftigare med upp till 90 cm långa, 2-3 gånger pardelade basalblad på runda skaft med breda, hjärtlikt äggformade grovt sågade slutflikar. De små Ijusgröna blommorna är samlade i ända upp till 40-stråliga sammansatta, klotlikt välvda flockar med enskilda svepen av små lineära blad. Stjälkarna är rödanlupna och nästan kala och stjälkbladen har mycket starkt uppblåsta bladslidor, som före blomningen också omsluter blomflockarna. Efter blomningen dör hela växten.

Om Gud, som en legend säger, sände sina änglar för att göra människorna uppmärksamma på kvannens undergörande medicinska egenskaper, så förstärks i det latinska namnet på denna växt, Angelica archangelica, budskapet som säger att det var själva ärkeängeln Gabriel som vår Var Herres utsände.
Det antas att kvannen var vår allra första köksväxt. Redan av de gamla nordiska folksagorna framgår att kvannen i Norge odlades i inhägnade "kvanngårdar". Det finns en sådan bevarad gård i Voss i södra Norge och flera på Färöarna. Man vet också att kvanne såldes på torgen, bl.a. i Trondheim, redan på Olav Tryggvasons tid omkring år 1000.
Kvannen har en osedvanligt aromatisk smak och lukt beroende på att den innehåller flera olika eteriska oljor, sockerarter och organiska syror. Godast är de kokta rötterna på hösten då de innehåller mest socker som upplagsnäring. Torkade kvannerötter ansågs också under medeltiden vara det bästa förebyggande medlet mot pest. Stor betydelse hade vidare kvannen i samband med matsmältningsrubbningar och mot bristande aptit.
Av de många svenska namnen är sådana med ordstammen Angelika och Kvanne de vanligaste. Angelikanamnen förekom redan under 1500-talet, kvannenamnet, som är ett låneord från det samiska språket, kom däremot inte i allmänt bruk förrän under 1700-talet. På 1600-talet kallades växten också Bröstört, Helgeandsört, Engelört och Trefaldighetsgräs.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Från boken ”Annas Örtagård" av Anna

Kvanne Tvåårig Angelica archangelica.
På engelska: angelica, på franska: angelique
Kvanneblad
Den ståtliga kvannen är egentligen bara tvåårig, men om man klipper bort blom- ställningen på ett tidigt stadium (växten får inte slå ut det minsta lilla) kan en kvanne-planta leva kvar i trädgården i flera år. Kvannens blad är tint sågtandade längs kanterna. Blommorna växer i flockar och är grönaktigt krämvita. Kvanne växer vild i stora delar av landet. Kvanne är en grovhuggen planta, ofta väl stor för en liten kryddtäppa. Men man kan kanske sätta den mot ett plank eller en vägg. En kvanne blir ungefär lika hög som libbstickan, dvs. nästan manshög.
ODLING: Kvannens frö har ovanligt kort grobarhet, bäst lär vara att så frön som just har mognat. Men hur får man tag på sådana? Jag köpte därför en fullvuxen planta hos en trädgårdsmästare. Kvanne frösår sig lätt. Flytta de frösådda plantorna på våren innan den djupa pålroten hunnit utvecklas. Kvannen trivs i halvskugga och med lite fukt i jorden. Klipp av toppskottet så förgrenar sig plantan bättre.
SÄGNER: Det finns många historier om kvannen. Enligt en sägen fick kvannen sitt latinska namn, Angelica, efter ärkeängeln Mikael, som kämpade mot ondskan. En annan sägen berättar att på 1600-talet, då pesten härjade som värst, visade sig en ängel i drömmen för en munk som låg och sov. Angeln höll fram en kvannestjälk och bad munken att föra ut budskapet om att kvanne kunde bota pesten. Roten ansågs under medeltiden skydda mot häxor och onda andar. Det förekom i Norden att bönder gjorde halsband av kvanneblad, som hängdes runt halsen som skydd mot allsköns elände.
DIVERSE: Torkade kvanneblad och bitar av stjälkar och rot är rogivande att ha med i ett varmt bad. Bladen (färska eller torkade) kan användas i ett örtte. Stjälkarna är godast före midsommar. De är ihåliga och en aning bittra, men det bittra övergår till sött när stjälkarna kokas. Därför anses kvannen ibland vara en ”sockersparare" tillsammans med rabarber eller krusbär. Med lite kvanne i koket behovs det inte lika mycket socker. Används när man kokar rabarber for att mildra smaken. Fröna används till att smaksätta likörer, exempelvis Chartreuse.
KANDERING: De ihåliga stjälkarna kan kanderas. Det är stjälkarna på tvååriga plantor som används. Hur man gör kan du läsa om på sidan 141.
• Torkade kvanneblad kan ingå i potpurri.

(Sidan 141)
Kvanne eller angelika är en högrest kryddväxt vars stjälkar kan kanderas, det vill säga kokas in i sockerlag. Det är lite pyssel, men kan bli mycket gott. Det är stjälkarna på två år gamla plantor som används. När de har kanderats smakar de starkt "parfymerat" och sött och kan användas i stället för suckat i fruktkakor eller till glass eller som konfekt. Eller till att dekorera bakverk med.
SÅ HÄR KAN MAN GÖRA: Plocka smala rosa-gröna stjälkar, skala dem om de är mycket trådiga och skär dem sedan i ca 4 cm bitar. Räkna med ca 1 liter bitar. Lägg dem i en rostfri bunke och slå över 1 liter vatten och 2 msk salt. Låt stå till nästa dag. Skölj sedan noga bort det salta vattnet (saltet gör stjäl¬karna lite mjukare) och låt kvannebitarna rinna av väl. Ställ åt sidan.
Koka en sockerlag i en rostfri kastrull av 1/2 liter vatten och 3/4 liter socker, men lägg inte i kvannen. Koka enbart sockerlagen utan lock i 10 minuter. Häll sedan lagen över kvannebitarna och låt det hela stå ett dygn. Sila sedan av lagen, som nu är lite tunnare. Koka lagen igen (utan kvannebitarna) och utan lock i ca 15 minuter eller tills att lagen kokat ihop något. Häll den återigen över kvannebitarna. Låt stå ett dygn. Upprepa det här ytterligare en gång.
Den fjärde gången - den sista - låter man kvannebitarna koka med i lagen tills bitarna är klargröna och helt genomskinliga. De ska koka sakta i 30—40 minuter. Låt stå till dagen därpå. Ta sedan upp kvannebitarna med hålslev och lägg ut dem i t.ex. en långpanna klädd med bakplåtspapper. Lägg ut bitarna glest och sikta över florsocker eller vanligt sock¬er. Vänd bitarna en gång i sockret och låt det hela stå tills bitarna har torkat, det tar 2—3 dygn. Lägg sedan kvannebitarna i en stor burk med lite socker mellan varven. Förvara svalt.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Kontakt: Forsnäs Hemman och Malgomajuddens gård
Projektansvariga: AnnJessica Ericsson & Marita Ebervall
Forsnäs 17
912 90 Vilhelmina
tel: 0940 –131 37, Mobil: 070- 300 90 71
E-post: yisca snabel-a acc.umu.se

This page is maintaned by AnnJessica Ericsson
Last updated 2008-09-27