Laxstudier i Uman och Vindelälven.

Institutionen för vattenbruk vid SLU i Umeå har under många år sysslat med laxforskning. Genom kontrollmöjligheterna vid laxtrappan i Norrfors finns unika möjligheter att studera lekvandringen hos den vilda populationen av vindelälvslax. Under de senaste åren har telemetritekniken nyttjats. Telemetrimärkning innebär att varje lax får en liten signalsändare fastsatt vid ryggfenan. Genom pejlingsantenner är det sedan möjligt att från bil, och från handburna antenner vid mera noggrann lokalisering, följa och identifiera laxarna under nära ett år. Två olika studier har utförts. En gällde lekvandring från Umeälvens mynningsområde upp till och genom den s k "torrfåran" fram till laxtrappan.

En annan studie omfattade vilda laxhonors vandring från trappan till lekområdena i Vindelälven. Den senare har pågått under arbetsnamnet Laxracet och omfattat åren 1997-1999. Laxracet har haft en spektakulär uppläggning i form av lekfull tävlan mellan ekonomiska sponsorer av forskningen. En viktig och seriös forskning som till stor del finansierats genom att företag, föreningar, kommuner etc getts möjlighet att "adoptera" en laxhona för en summa pengar. Fortlöpande information har lagts ut via Internet där också sponsorerna presenterats genom sina logon. Syftet med undersökningen var att kartlägga lekområden och studera individuella honors vandringsaktivitet.

En arbetsrapport för avslutningsåret, författad av Johan Östergren, föreligger nu. Under de tre åren har 58, 62 respektive 70 laxhonor av vilt ursprung märkts vid passagen av laxtrappan i Norrfors. Märkningarna har skett med spridning under större delen av laxvandringsperioden för att studera såväl tidigt stigande honor som de som anländer sent.

De 70 laxhonor, som märktes 1999, valdes slumpvis från de 801 vilda laxhonor, som totalt registrerades denna säsong tillsammans med 1403 hanar. Liksom de föregående åren följdes dessa laxar sedan genom pejlingar från bil efter den nära älven löpande landsvägen och genom handpejlingar för mera exakta lägeskontroller. Vid Renforsen i Vindeln och vid Björksele, fanns fasta antennstationer där varje passage (upp såväl som ner) registrerats i en logger. Vid dessa stationer har det också varit möjligt att få reda på när de utlekta laxhonorna släppt sig utför älven efterföljande vår.

Det finns ännu inte någon slutlig utvärdering av hela studien. Vissa mönster i uppträdandet är dock skönjbara genom årsrapporterna. Fram för allt att det viktigaste lekområdet tycks omfatta ca 35 km beläget mellan 210 och 245 km uppströms laxtrappan. I Vindelälven kan laxen gå långt och undersökningsområdet omfattar totalt 280 km. Havsöringen, som numera har en mycket svag stam, har historiskt brukat vandra ännu mycket längre. Från området vid Gransel i Laisälven finns många äldre återfynd av brickmärkt öring.

Telemetristudierna har visat att det inte förefaller finnas något samband mellan laxhonors vandringshastighet och den tidpunkt de passerar trappan: Ej heller vattenflödet och honvikten ser ut att kunna sättas i samband med marschfarten. Den är tydligen högst individuell och kan vara anmärkningsvärt hög. Sommaren 1999 gick den snabbaste laxhonan från trappan till den 176 km längre upp liggande fasta loggern i Björksele med en medelhastighet av 23,6 km per dygn. Medelhastigheten för samtliga honor var samma år 11,9 km per dygn.


Fortsatta studier som syftar till att förstå vildlaxens produktionspotential i deras lekområden planeras nu. Man skulle gärna önska att det fanns resurser för en liknande intensivstudie av havsöringen. Kanske skulle det då gå att finna vägar för att bygga upp stammen till i nivå med vad den var före utbyggnaden av Stornorrfors och före det numera så intensiva fisket (med en något missriktad sportfiskeklang) i Umeälvens nedersta del.

Lekvandringsstudien från Umeälvens mynning till trappan i Norrfors utfördes för att studera effekten av förbättringar och nyinstallationer av fiskvägar, som genomfördes 1998 i torrfåran. Då givetvis med tanke på att det skulle råda ett normalt vattenregleringsmönster i fåran under sommaren. Det innebär 23 kbm/sek under vardagsdygnen och 50 kbm/sek under helgdygn.

För ändamålet märktes 60 laxar (34 honor och 26 hanar) som fångades i en ryssja ute i mynningsområdet. Märkningen utfördes vid 11 tillfällen under nära en månads tid. Från märkningsplatsen till trappan är det ca 32 km varav torrfåran omfattar 6 km längst upp.

Nu sprack förutsättningarna för studien genom att ett åsknedslag den 26 juni slog ut två transformatorer i kraftverket med följd att två av de fyra turbinerna fick stoppas och vattnet ledas över utskoven. I ett huj blev vattenföringen i den gamla älvfåran flera gånger högre än vad som föreskrivs i vattendom. Inte förrän nästan en vecka in i augusti var man tillbaka till det vanliga. Haveriet blev för övrigt ett av dyraste som Vattenfall drabbats av, för sådana transformatorer tillhör inte direkt lagervarorna. Kostnaderna för haveriet skulle förmodligen räcka till att driva svensk laxforskning åtskilliga år.

En erfarenhet (och en väntad sådan) fick man av studien. Nämligen att med den vattenföring som sommaren 1999 gick genom älvfåran hade laxen ingen svårighet att välja rätt väg då den nått sammanflödet mellan kraftverksutloppet och vandringsvägen. Vid normala vattensläpp är annars det som är det stora problemet för laxvandringen i Umeälven. Det självklara är nu att studien upprepas kommande säsong och att de vattenföringar man vill studera effekten av också skall råda.

Efter att ha läst tre rapporter över studier vid outbyggda vattendrag erinrar sig anmälaren ett uttalande under den mest hetsiga striden om Vindelälvens utbyggnad. Västerbottens län hade då en Konungens Befallningshavande, vars namn är ointressant. Men han var en alert karl som ivrigt ställde sig spetsen för grupperingar av utbyggnadsvänner som sökte företräde hos den högsta politiska makten. Särskilt om gruppen bestod av hela höger/vänsterskalan av kommunalmän. Vid en sådan uppvaktning var det någon som nämnde argumenten emot en utbyggnad, bland annat att en outbyggd älv kan bli ett värdefullt framtida forskningsfält. Då fnyste landshövdingen och sa att det som allmogen efter Vindelälven i bästa fall skulle få se av forskningen var några studenter vid någon älvstrand en solig dag med sin termos i färd med att fika. Varför han nämnde kaffetermos och inte ölpavan, som ju annars mera brukar förknippas med studenter, är oklart. Kanske ett ämne för någon forskargrupp vid en annan institution ?

Bertil Öhman



< ---- Tillbaka   (Älvräddarna)
< ---- Tillbaka   (Skyddade älvar, värden att bevara)