[
A | B | C |
D | E | F |
H | I |
J | K | L |
M | N | O |
P | R |
S | T | U |
V |
Y
]
... Och ensamhet genomborrar mig
fräthål
det brinner av ångest i min själ
tomhet
jag lever en olycksalig död
förruttnelse
eller dör ett olycksaligt liv
stank
eller kanske odör av ett lycksaligt liv?
Mot svarta, kränkta fonder av förakt
skyfflas mina hemligheter bort
Förr drunknade jag i livets lyckorus
nu förgås jag blott av dess töcken
Livet färgas till blankhet
matthet eller med blod
Själv förkrympt till just inget
ebbad, utan mod
Sakta befäster jag min solitud
... Och månen skrattar högt där uppe
samman med min gud
- en gud som jag inte tror på...
Panik, jag vill skrika
jag driver mig själv i fördärvet
Kommer att rasa
över kanten snart
Och ingen verkar lyckas
med att stoppa min vansinnesfärd
mot ödet...
Jag - den evigt tapetlöse
jag - ett misslyckat snedsteg i mänsklighetens gång
jag - fånge #17 i en ändlös korridor
jag - tumultets epicentrum
jag - feghetens furste
jag - resultatlöshetens öga
jag...
Tittar ut genom nedsläppta persienner
Den skugga som mina ögon kastar
faller ljudligt mot marken utanför
i takt med att det stilla regnet
spolar bort den oskuld
som ligger likt ett duntäcke över staden
Ett flöde av trippande barnafötter
skulle kunna bryta förtrollningen
men aldrig matta skenet från dunklet under min säng
Där döljer sig bara mörka hemligheter
och dammet av mitt undermedvetna
Min vägg ser lika spännande ut
Vitgrå och intetsägande reflekterar den tillbaka
ensamheten på ett iögonfallande sätt
Illusionen att jag inte skulle känna mig ensam är absurd
den faller på sin egen orimlighet
och hamnar i brunnen för misslyckanden
dömd att drunkna i mina samlade tårar
Alltjämt regn. Alltjämt ensam.
... Regnet upphör nog snart
Men ensamheten...
Den lär jag nog ha som sällskap ännu ett bra tag
Tårlandskap
gnistor av kristaller
likt spegelglas
som vräker sig i solen
kring slät metall
Blixtar av månsten
så hård och kall
... och allt är förbi
Svartaste ångest
borrande min själ i sank
Dov, trängande pest
kväljande rutten stank
Spränger som var
i sår inom mig
- Vad alls finns kvar?
Blott ett tårtäckt dig...
Svårt, så svårt...
Uppriktigheten är min fiende
för den bringar alltid sorg
Smärta, djup smärta
Jag går barfota på krossade skärvor av mitt hjärta
Och de skär i mig
Den dag
då speglar skriker
så desperat av plåga
sliter
sig iväg
från bilder av förut
Skärande, särande skrin
... Blödande i natten
Lämna mig i fred!
Kantad med brännässlor
står min väg dan
Öppen i alla riktningar
men ändå för mig
omöjlig att beträda
För vad skulle ske om jag
son av kaos, förvirringens furste
och misslyckandenas mästare
sökte fördriva andarna
som ruvar i skuggorna?
Världar skulle håna mig
universa förintas
och tiden blekna bort
aldrig mer att återvända
I en värld, infiltrerad av osämjans
beridna krigsherrar
går jag stilla, eller står
i tysthet framåt i ensamheten
Jag vet inte om jag vill dö
men, jag vet att jag inte vill leva
allt saknar mening
allt är tomt
jag vet ingenting om döden
men jag vet att mitt liv är dött
Så vad skall jag göra?
Hur skall jag leva?
Hur skall jag kunna leva?
Löddrande tankar
som sväller likt bölder
på min tunga
svälter mig till
Missanpassning
jag bryts kroppsligen
mot vågkammarna
när disharmonier av glas
skär igenom mina
trumhinnor
Skrattar djupt
åt mig; jag hör det
ett spel för någon
som inte tittar på
Grenarna knakar
flickan på muren
sitter kvar där
ljusklädd mot mörkt
solsken
Skrattar
Hon är här för att hämta mig nu
Dröm vackra drömmar i natt
Livslånga sekunder
evighets minut
väntans långa stunder
där vid livets slut
Så mycket kvar att säga dig
så ytterst lite tid
Så, stilla har du lämnat mig
nu vilar du i frid
Där, i tankens land
vandrar du
bland gyllene lönnlöv
en ungdom i livets höst
Där, vid vattnet
på en klippa
vakar havet över dig
och du över havet
Där, vackrast av mina minnen
skiner du, som en sol i regn
Där, lever du kvar
för alltid
Varför?
Hon, 80 år, bara barnet
knappt gammal
förutom då kroppsligt
Varför just hon?
Varför?
Tiden gick så fort
och så lite gjort
tänk vad allt jag skulle velat säga
men aldrig hann
Hon bara försvann
Döden tar
Varför?
Jag finner inget
finner det inombords
Det tinget, är en saknad
efter dig
Jag gråter tystnad
för ingentinget
Det ingenting
som finns där
Där du fanns
Du finns alltjämt
i mina drömmar
och tankarna
har inte lämnat dig till graven
Ingenting kan få mig
att ändra det
So many times in my life I have felt
that life is just not worth living
And so many times, I have said to myself
I have nothing left worth giving
So many times I have asked myself
is it worthwhile to go on existing
And so many times, I have battled myself
strained myself, kept resisting
So many times there has been an impulse
a drift to end my being
And so many times, I have felt so alone
like a shadow that no one was seeing
So many times I have felt a lure
an urge to leave the world crying
And so many times, I have stood on the edge
utterly close to dying
But now where I stand, there are so many times
and moments that are worth remembering
And so many times, with days so bright
and so many thoughts worth tendering
I retreat
they lock the door
Just like before
I'm off the street
It's no defeat
who's keeping score?
You can't be sure
we may still meet
You will not see
you will not hear
But have no fear
It's only me...
The Me
Is black
Dark as always
Pale and lost
Alone
Faded
Painstruck
Wrought inside out
Abused
Confused
I validate
My rage
It's valid hate
I'm stuck in a cage
I realise
demotion
It's real ice
chilling me off motion
It is in vain
I sigh
Bleeding vein
I fade away and die
I lie grounded
My body underground, dead
Tre
plus två
är fem
Hur länge ska det fortgå?
Stopp!
Inga fler!
8 kvar, än kan det vända
men en sak får inte hända...
En våg av ensamhet
väller in över mig
Och minner mig om alltid
En våg av tomhet krossar mig
på samma sätt
som jag krossats förut
En tryckvåg
som förintar allt
och lämnar mig i spillror
Upplöst
Inlevd
Men inte inlöst
Upplevd
Inhyst
Bortförd
Infryst
Bortkörd
Tom
Ensam
Van...
Tragisk? Kanske
Tragikomisk? Säkerligen
Ensam? Synnerligen
Trött? Som vanligt
Tom? Naturligtvis
Ensam? Som sagt var...
I turn, I twist
I burn, in the mist
I see you there
I feel so scared
Alone again
Cold stone, no friend
I tried, I paid
I cry; I failed
I can smile
but it is fake
- a mistake
I am lost
I can feel
but not for real
after a while
I am lost
I can flee
or so it seems
in my dreams
but I am lost
I can pretend
but not amend
no longer free
'cause I have lost
Some day, we all must falter
Some day, we all must die
But until then, let us live
Weariness is a disease to defy
Another bitter farewell, an end
return soon, and bring a friend
Blow my mind into very small pieces
I stand defused in a world so diffuse
Mindlessness is the worst of diseases
If you believe, you are just being used
Jag hoppar bungyjump
fast utan snöre
Kastar mig ut
med huvudet före
Jag spelar rysk roulette
med en kula i loppet
Vem blir nu sist kvar
när jag överger hoppet?
Visst är det tragiskt att höra
när herrar Bush och Blair håller låda
och likaså att beskåda
planer för vad de ämnar göra
Ledare med avtryckarklåda
som kommer att striden föra
ett krig som kommer beröra
barn, kvinnor, män, om de får råda
Men än finns tid att avföra
krig från planen och att skåda
andra lösningar på situationen
För all del, låt mig inte störa
de kan ju gå upp ljus hos de båda
men chansen är en på miljonen
Fotograferad
exponerad
exploaterad
exploderad
Avbildad
ombildad
obildad
inbillad
Jag drippar
Jag droppar
Jag flippar
Jag floppar
Jag rinner
Jag brinner
Jag försvinner
Tvåhundra döda
Självmordsbomb och hämndattack
Snöfall i helgen
Mörkret lägger sig
som en matta över stan
Jag är helt ensam
Natten anländer
Ensamheten trycker på
jag saknar sällskap
Klockan slår midnatt
runt omkring är det helt tyst
de flesta sover
Vaken som vanligt
tomheten min enda gäst
oönskat sällskap
Trots alla filtar
dominerar kylan mig
Jag hackar tänder
Ihåligt hjärta
vemodigt svarta tankar
genomskinligt jag
Vaknade ensam
för tretton timmar sedan
somnar i tårar
Regn här utanför
Det ska snöa på vintern!
Vädret är trasigt...
Jag tror att jag är
Existensberättigad
men knappt varande
I yearn for the night
to take me away
from the greyish light
of a bittercold day
I long but to sleep
to dream of a world
where I can keep
the heart of a girl
Where I'm free from harm
In dreams I can flee
into waiting arms
of someone loved, maybe
Yet I wake in the morning
lone as ever before
It is slowly dawning
I'm alone evermore
En stilla tår föll
följd av många, många fler
jag är så ensam
Ragged doll
Ripped, torn, stained
Muddy, bloody
all alone
Frustrated
confused
Screaming
silent
Noone's friend
in the end
The beginning just a faded dream
(nightmare if you will)
Calling out from behind
A mountain of suppressed memories
Whispering
Laughing madly
(Shrieking, sobbing)
A dying wish
A living dead
Min ensamhet var inte ett svarsalternativ
den var förvald på blanketten
Min sorg är en del av mitt innehåll
så till den grad att det står på etiketten
Mörker har vält fram i våg efter våg
och svept igenom mitt sinne
Jag har ett fåtal glada stunder haft
men månget sorgfyllt minne
Min smärta är inte nånting som jag sökt
den infann sig själv opåkallad
Bitarna föll ej på plats av sig själv
men isär har mitt liv lyckats falla
Tomhet har kommit smygande på
och sakta gröpt ur mitt inre
och var gång som hålet inom mig har växt
så är jag mig själv lite mindre
Press
tryck
tyck
skriv
liv?
Stress!
I tid
för att leva resten av mitt liv
Men ur led
är tiden
I frid
för att göra bilden positiv
men den är sned
och vriden
På spår
en färd mot okänt mål
en räls
som solen böjt på
Jag går
mot randen av ett hål
lögn dväljs
ty sanningen har töjts på
Världen är full av ensamma människor
Vi bildar ensamhetens gemenskap
Har jobb, mat, husrum
men är alltid så ensam
I-landsbekymmer...
I min lägenhet
Ensamhet förkroppsligad
Ännu en tom natt
Regnet öser ned
Inombords, vind med stormstyrka
Ute skiner solen
Du - smärtsamt vacker
Jag - ett förruttnat ogräs
En hopplös tanke
I am failure defined
I am solitude
I am loneliness in essence
And the pain so refined
has been construed
by the glaring lack of your presence
I'm a mouth-fouling taste
I am a mistake
I'm nothing but sad excess
I'm a terrible waste
if you see me, don't brake
'cause I am worth nothing and less
Ensammare
tommare
Innesluten
i mig själv
Utesluten
från gemenskap
vänskap
tvåskap
... bottenskrap
Back to non-existance
a life devoid of hope
Back to feeble steps up
an ever steeper slope
Back to empty days
of painful uniformity
Back to where I stay
the kingdom of conformity
Back to a ruined picture
desaturated blur
Back to the void of being
where nothing does occur
Back to lonely sadness
endless dark decay
Back to rooting madness
my sanity's at play
Back to future failure
and to a non-shared past
Back to loathing and self-pity
where nothing seems to last
I dared to hope for meaning
I hoped for your caress
The future now I'm gleaning
a heart without success
One single word and I lie shattered
without one single happy thought
Crushing all the things that mattered
My dreams and hopes have come to naught
A fragile shell's all that's remaining
bereft of laughter, deprived of joy
Outside it's sunny, in me it's raining
My heart is just an abandoned toy
A tide of tears building up inside me
merely held back by a crumbling wall
Through its corrosion my pain will break free
with its collapse comes my final call
Desolation my way of living
Not by choice, nor by design
The laws of love are unforgiving
Some are at odds, others align
So yet once more my hope is fading
and I will spend my days alone
My bitter solitude cascading
My loneliness seems set in stone
I know you do not echo
my heartfelt sentiment
but I find it's time I face it up and share it
My days are filled with longing
in brooding they are spent
yet now I feel I can no longer bear it
Although you will not answer
the way I wish you would
at least I'm leaving one more weight behind me
And henceforth I'll avoid you
at least I think I should
or else my love will paralyse and blind me
I hope you will forgive me
I could not help but fall
I crashed the very day I met you
That moment of my life
I ever will recall
Etched in my mind; I never will forget you
I'm a walking, breathing, worried thought
I'm a nervous whisper muttered
I'm the waiting arms you never sought
I'm the name you never uttered
I'm my shadow's twin, yet not the same
I'm the king of introspection
I'm the flicker of a dying flame
without hope for resurrection
I'm a rose with all the petals gone
"loves me not" spoke last, to guide me
The thorns remain when all is done
but there's no one else beside me
I'm the solitaire, the one left out
the odd sock left in your dryer
I'm a muted voice, but I want to shout
because my inner self is on fire
I am frozen deep, I am burning hot
I'm becoming each day more transparent
If you look inside past the scars I've got
then my emptiness is apparent
I will fall apart, I will drift away
to millions of shards I will shatter
With an aching heart, I will fade from day
but to whom, in the end, will it matter?
I am wet, wept
away like garbage swept
I have not, got
but from within I rot
I just hit, shit
and I cannot handle it
It's the real, deal
I fade because I feel
Jag är
en möbiusamöba
Platt och enkelsidig
enkelspårig, sårig
sårad, sol- och vårad
vårdad för hjärtkollaps
Jag är
undergiven, övergiven
överdriven
fördriven, försmådd
missförstådd
misstagen, tagen för given
Jag är
ensam, sällan sällsam
sällskapslös, vetskapslös
vettlös och huvudlös
överhuvudtaget tagen ur luften
Jag är
aldrig vi, vill bli
blir ej, nej
nejlikorna vajar vita
Sanningen smög sig sakta på
knackade försiktigt på dörren
öppnade den långsamt på glänt
In i självbedrägeriets mörker
föll dess obarmhärtiga ljus
och jagade iväg varje illusion
Kvar i ett kalt, kallt rum
fanns blott en enda gestalt
ett fullvuxet barn, en ensam man
Tidigare fantasier försvunna likt rök
lismande speglar nu bistert uppriktiga
- Ge mig mörker och förnekelse åter!
Kvar sen igår finns blott två små nektariner
och så minnet av den lycka som jag känt
Vinden tar tag och rufsar i gardiner
när jag vädrar ut allt det som har hänt
Förnimmelser och den svaga doften
av sotet från pappren som jag bränt
De en gång så ljuva ord och löften
i breven som en gång du sänt
Utifrån förnimmar man nog ljuset
genom dörren, en dörr som står på glänt
Men inom mig har jag släckt ned huset
det är nu mörker, det ljus du hade tänt
Your desire to burn
took a twisted turn
your wish came true so quickly
You succeeded well
-- I'm a burnt out shell
tending blisters, scorched and sickly
Maybe you did not intend
to set aflame a friend
yet I ended up incinerated
I cannot start anew
I don't know what to do
not until the fire has abated
Once more
alone
Once more
cold stone
Once more
dark void
Once more
destroyed
Once more
I'm less
Once more
distress
Once more
apart
Once more
torn heart
Stalk me again
I feel useless
alone now when you never call
Stalk me again
I feel rootless
as if I'm worth nothing at all
Stalk me again
journalistic
Find out there are things left to know
Stalk me again
Optimistic
I need to be, to laugh and to grow
I was feeling
I was dreaming
- What to do?
I was hoping
I was wrong
- It's not true
I am empty
I am weary
I am through
I am only
I am lonely
There's no you
Valentine's day?
No way.
When it comes down to it
it's just a day for those already loved
and in love
For my sake
and for all the other shattered hearts out there
why not give us
lonely hearts' day
and maybe also broken hearts' day
That way perhaps someone
would care for our cold and wounded hearts
if but for a single day
You twist my mind
You shake me
You stir around
You break me
You build me up
You support me
From feet to top
you distort me
You change my world
You wreck me
Just one wish, girl:
Don't disconnect me
[Åter till toppen av sidan]
|