Den fullsatta aulan på Hedbergska skolan inväntade andäktigt Cornelis Vreeswijks första ackord.
Men många i publiken hade sökt sig till lokalen av en annan anledning. Det beryktade bandet Rasta Hunden skulle göra sitt första framträdande på Sundsvalls musikscen. Den första spelningen av många i en lika kort som legendarisk karriär.

Hösten 1979 bildades Rasta Hunden. Det var i en tid då tidningarna skrev om ökad användning av hasch och amfetamin, då innestället hette Privé och danssugna styrde sina steg mot Wivex eller Maxim.
Musikforum på Sjögatan (där Kulturmagasinet ligger i dag) var centrum för stadens musikliv. Där hade punkarna börjat ta över efter jazzrockarna i vad som skulle bli en ny epok. Den nya ungdomsrörelsen frodades i de skumma kvarteren på Sjögatan - Sundsvalls eget New York, där gatubelysning saknades helt och sönderslagna fönster kastade sina mörka grin mot betraktaren.
Punkarna var som en enda stor familj. Alla kände alla, och alla spelade med alla.

På Hedbergska skolan gick man om man var med i svängen. Där gick också de fyra ungdomar som under ett drygt år kom att kalla sig Rasta Hunden.
Per Kraft hade varit i USA ett år och kom tillbaka som 19-åring. Han och Magnus Holmén hade spelat i Sundsvalls första punkband The Same, som för övrigt lyckades med bedriften att få en låt totalförbjuden i radio. Låttiteln "Kuken i styret" blev för mycket för en gammal dam som anmälde låten till radionämnden.
- Det var bara för namnet, den var rätt oskyldig annars, berättar Per Kraft, som nu kan få höra låten igen på nyutgivna punksamlingsskivan "Vägra raggarna bensin".
Kraft snackade sedermera ihop sig med den två år yngre Niklas Hasselberg, som tidigare spelat i Inferno, om att starta ett nytt band.
- Sedan pratade vi med Magnus Holmén och Magnus Lindh. Lindh fick vara med eftersom vi tänkte att det var bra om åtminstone nån av oss kunde spela, säger Kraft.
Magnus Lindh kom ursprungligen från Bergsjö. Han hade tidigare fått nobben när han ville vara med i The Same - just för att han kunde spela. Lindh förde med sig, förutom ett visst mått av kvalitet, en del influenser av folkmusik som han bar med sig från föräldrahemmet.

Hur bandet antog sitt namn är dolt bakom glömskans dimslöjor. Men Magnus Lindh tror sig åtminstone minnas.
- Vi satt i köket i det legendariska Hasselbergska huset och tog en macka och en choklad. Jag tror det var Kraft som kläckte namnet, säger han.
- Nja, det kan jag inte svära på att det var, replikerar Per Kraft. Hasselbergska huset, det är lika med Niklas Hasselbergs föräldrahem vid läkarbostäderna i Sidsjön, där bandet hördes för första gången och där mängder av kända och okända låtar repades in.
- Huset borde kulturmärkas. Det har hänt mycket där, konstaterar Magnus Lindh och får medhåll av Mats Hammerman, skivbolaget Massproduktions ägare. Mats Hammerman och Magnus Lindh spelade senare tillsammans i Vacum, och även de repade i Hasselbergs källare.
- Den där källaren. Om man spelade hårt så lossnade det bitar av väggen, skrattar Hammerman.
Ja, möjligen var det något speciellt med källaren, för bara på första repningen lyckades Rasta Hunden få ur sig några dugliga låtar. Den allra första var "Nu ger jag upp", en stöld från Alternative Televisions "My love lies limp". Texten var visserligen egen - och liksom alla andra Rasta Hundens låtar på svenska - men ändå var bandmedlemmarna aningen oroliga när låten senare skulle spelas in.
- Vi hade lite byxångest. Men vi ändrade en ton, så det var lugnt, säger Magnus Lindh. Fast den låten hade vi mest för att ha något att träna med.

När bandet hade repat ihop ett antal låtar började det bli dags för debutspelningen i aulan på Hedbergska skolan, som förband åt självaste Mäster C, Cornelis Vreeswijk. En humanistklass stod som arrangör för tillställningen; en spelning på dagen för skolans elever och en på kvällen för allmänheten.
Vreeswijk var givetvis huvudnumret. Men vid det tillfället hade intresset för Rasta Hunden nått oanade proportioner, alltså redan innan de framträtt offentligt.
- Vi skapade myten åt oss själva, säger Magnus Lindh och berättar om en primitiv reklamkampanj med plastdekaler och klotter.
Niklas gick på "dekis", en tvåårig dekorationsutbildning, och han uppfann motivet med hundarna som fick symbolisera var och en i bandet. Dessa bilder spreds snabbt genom staden, lika snabbt som ryktet om det mystiska bandet.
- Myten om oss hade bildats redan innan vi hade gjort tio låtar. Inför första spelningen var det världens kulttryck, trots att ingen visste vad vi var för några, berättar Per Kraft.
Det var inte utan nervositet som grabbarna klev upp på scenen för första gången, inför en fullsatt aula med entusiastiska elever och lärare. Men det gick bra. Faktum är att Cornelis kom fram efteråt och sa "Det här svängde, grabbar".
Och Rasta Hunden gjorde det som få förband vågar eller får. De drog hela repertoaren på en gång.
Magnus Lindh berättar:
- Vi höll väl på i 40, 50 minuter. Sedan kom lärarna och var förbannade. Det blev ett jävla bråk eftersom Cornelis skulle vara huvudnumret och inte vi. Till den andra spelningen fick vi bara tio minuter, men när Cornelis hade spelat färdigt fick vi gå in igen.
En lyckad debut således. Efter den dagen visste de flesta Sundsvallsungdomar vad Rasta Hunden var.

Bandet fortsatte att repa, dels i Nickes källare, dels på Torkholds musikcafé på Västermalm. Och låtarna formligen strömmade ur de kreativa ungdomarna.
Magnus Lindh stod för en stor del av det musikaliska skapandet. Han spelade gitarr och klaviatur, och även en del bas. Per Kraft spelade först och främst gitarr, men även han fick låna basen emellanåt. Dessutom svarade han för sången på många låtar, en syssla som han delade med framför allt Niklas Hasselberg. Den sistnämndes huvudinstrument var elbasen, medan Magnus Holmén satt bakom trummorna.
Men, som sagt, alla var med och skapade musiken, melodierna och texterna.
- Det var jävligt kul. Vi kände direkt att det funkade. Det var en bra sammansättning, alla fyra skrev låtar och alla kunde sjunga någorlunda. Och även om vi var olika på många sätt så funkade det, säger Per Kraft, och får medhåll från Magnus Lindh.
- Vi hade en bra kombination. Jag spelade mesigt, Per Kraft spelade avant garde, Holmén lite råare och Nicke Hasselberg också mesigt, förklarar han. Den säregna musikstilen var annars något som tillkom mer av en slump än något annat.
- Vi bestämde att vi antingen skulle göra industrirock - ett slags för-techno, med konstiga ljud, seriekopplade dammsugare och sånt - eller reggae. Vi bestämde oss för reggae, berättar Kraft.
Reggae - nja, riktigt så blev det nog inte. Snarare en blandning av alla bandmedlemmarnas uppfattning av den genren.
Resultatet blev något helt unikt.
- Vi försökte spela reggae fast ingen egentligen kunde, berättar Magnus Holmén. Och jag hade absolut ingen aning om hur man skulle spela det på trummor. Men vi försökte i alla fall. Jag prövade att göra några rimshots, när man slår både på virvelkanten och på trumskinnet. Magnus fortsätter:
- Det blev som det blev, och det var det som var det skojiga. Det blev naturligt. Vi satt inte direkt och lyssnade oss till hur det skulle vara. Texterna tillkom ofta på minst lika okonventionella sätt som själva musiken. Som den gången när texten till "Jag spyr igen" skrevs.
- Det började när vi satt i bastun hos Zacke (Jan Zachrisson, spelade i Distinct och blev sedermera nöjeschef på TV4 under en period). Slutraderna skrev vi i Nickes källare, berättar Per Kraft.
- Vi satt ett helt gäng, inte bara från bandet, och skickade papper så att alla fick fylla i en del av texten.
Rasta Hunden skrev ofta ironiska, smått anarkistiska texter, som grundade sig i det verkliga livet i Sundsvall på den tiden. Per Kraft berättar om låten "Cancerön" som skrevs i samband med olika rapporter om att risken för cancer på Alnö blev större och större på grund av alla närliggande fabriker.
- Många blev riktigt provocerade. De blev sura i stället för att lyssna på allvaret i texten, att det var något som var allvarligt fel. Att texterna är ironiska är lätt att räkna ut. Men Magnus Lindh vill mena att gruppen sysslade med "dubbel ironi".
- Å ena sidan kan man vara ironisk, å andra sidan kan man vara ironisk över att folk är ironiska. Vi ironiserade över ironiska texter, se bara på "Vägra muck", säger Magnus.
Mycket av det som står i texterna är självupplevt, berättar Magnus Lindh, och gör det därmed lätt att tro att deras vardag var fylld av droger och fester.
Men det var inget ohämmat rock'n roll-liv Rasta Hunden-medlemmarna levde.
- Någon groupie har man haft, men inte mer, säger Lindh. Det riktiga rock'n roll-livet hade jag med Mats Hammerman i Vacum.
Helt drogfria var ungdomarna inte, även om de hävdar att de inte var värre än andra i samma ålder.
- Det var olika inom bandet, men det blev lite mer på slutet. Det var en drogperiod i Sundsvall då, berättar Lindh.
- Den vanligaste drogen var Tunis Rosé, som kostade elva kronor på systemet, fortsätter han. Det var en billig, äcklig sak, som jag drack på en halv minut en gång. Det är inte att rekommendera, jag mådde väldigt dåligt. När jag hade druckit den gick jag direkt till Marina och låste in mig på toa.

Trots att Rasta Hunden snart nådde stor popularitet i staden blev det aldrig aktuellt att skaffa en manager. I stället tog Magnus Holmén på sig de organisatoriska uppgifterna och höll reda på tider, pengar, spelningar, med mera. Men han ringde inte och tiggde spelningar.
- Vi lallade på. Ringde någon så spelade vi, ringde de inte så gav vi fan i det, säger Holmén.
Men en gång kände han sig tvungen att göra avsteg från den principen. När hans stora idol Magnus Lindberg skulle spela på Hedbergska skolan vände han sig till arrangörerna på Mysack och fixade en spelning som förband. Den spelningen blev emellertid inte någon större succé, åtminstone inte för Magnus Lindbergs del. Anders Hagman, som jobbade på Mysack då och gör det än i dag, berättar hur stjärnan ramlade ner för scenen redan på soundchecket.
- Han prövade både det ena och det andra den killen. Det var inte särskilt lyckat eftersom det var ett drogfritt arrangemang. De allra flesta spelningar Rasta Hunden gjorde var annars oftast lyckade och välbesökta, som när de var förband åt det rikskända punkbandet Dag Vag. Den gången fick bandet höra att det till och med hade varit bättre än huvudnumret.
- Fast vi var mest nervösa på spelningarna. Vi fattade inte varför vi fick sån uppmärksamhet, säger Magnus Lindh.
En detalj som kännetecknade Rasta Hunden på deras framträdanden var att de sällan nöjde sig med att spela på sina egna instrument. Det var väl bara Magnus Holmén som satt där han satt bakom sina trummor, alla övriga bytte instrument sinsemellan så ofta som möjligt. Inte alltid till gagn för kvaliteten förstås, men det fick komma lite i andra hand - Rasta Hunden handlade mer om att ha roligt och att spexa än att ta saker och ting på blodigt allvar.

Den spelning som satt de djupaste spåren hos samtliga inblandade var annars den på Musikforum, då uppskattningsvis 300 personer hade sökt sig till de trånga lokalerna på Sjögatan.
- Brandmyndigheterna skulle inte ha blivit glada om de varit där, säger Mats Hammerman. Jag tror vi fick ta in 75 personer.
- Det var befängt mycket folk. Det var bara att dansa med i samma takt som alla andra. Om man tog ett skutt så kunde man hänga kvar i luften, så trångt var det, berättar han vidare.
Magnus Holmén, som vill minnas att speltiden delades med Sundsvallsbanden Pizzoar och Distinct, tyckte att den spelningen var den roligaste av alla under bandets korta levnadstid.
- Att se det lilla folkhavet gunga upp och ner, det var häftigt, säger han. Per Kraft tyckte dock inte att det bara var positivt. När han stod på scenen och såg hur den smått fanatiska publiken dansade på samma sätt, i samma takt, upplevde han starka känslor av olust.
- Det var någon slags masspsykos, berättar han. Jag tror det var Nicke, eller om det var allihopa av oss, som stod och vaggade på scenen när vi spelade. Snart gjorde alla i publiken likadant. Utmed kanten såg jag en tjej som inte dansade som de andra, och hon blev utmobbad. Det kändes konstigt, vi hade inte tänkt att man skulle vara på nåt visst sätt när man lyssnade på oss.

Genom Magnus Holméns försorg fick bandet tillräckligt mycket pengar för att kunna spela in en LP-skiva sensommaren och hösten 1980. Han lånade av sin mamma de 22 000 kronor som skivan kostade att göra med studiotid, prägling av skivan och tryckning av omslaget inräknat. Det enda skivbolaget Massproduktion gjorde var att ta emot de pengar som bandet fick in och distribuera dem till medlemmarna.
Inspelningen gjordes i Ingemar Åséns studio i samma byggnad som Chinabion på Kyrkogatan, intill Musikforums lokaler i dag (Pipeline). Den utrustning som stod till förfogande var enkel men tillräckligt avancerad för att imponera på fyra oerfarna musikanter.
- Åtta kanaler, det var mycket som fan på den tiden, säger Magnus Holmén. Vi tyckte att det var asfräckt.
Ingen producent hade de till hjälp, bara Robban Falk, en tekniker från Stockholm som tyckte att killarna i Rasta Hunden skulle försöka dölja sin norrländska och sjunga lite mer på rikssvenska.
Frånvaron av en producent gjorde att resultatet blev något ojämnt. De fick själva mixa sina låtar utan att veta hur de egentligen skulle göra.
- Vi tyckte väl kanske inte att det lät så bra, erkänner Holmén. Vi borde ha haft någon som kunde ha sett till att vi fick ett genomgående ljud på hela plattan. Nu blev det olika beroende på vem som var och skruvade. En rolig detalj är den reklamsnutt som råkade komma med på inspelningen. På slutet av "Mina polare" kan den uppmärksamme höra "Sorbits, sex friska smaker, sockerfritt såklart" tona ut samtidigt med låten. Det var en hörselslinga på bion som läckte ut ljud när Magnus Lindh skulle lägga flanger, en slags effekt, på gitarren.
Ett av Rasta Hundens fans, Magnus Sandberg, gjorde dem uppmärksammade på att bioreklamen hade kommit med, men i stället för att försöka radera bort fadäsen höjde de ljudet på det partiet.
- Sandberg ringde senare till Sorbits och ville ha pengar för den gratisreklam som företaget fick, skrattar Magnus Lindh.

Skivan var färdig dagen innan julafton 1980. Då hade bandet suttit hela dagen innan och limmat skivomslag.
- Sedan gick vi ut och sålde skivor på torget. Vi hade dessutom lämnat skivan på ett par skivaffärer. Hos dem som vi tyckte var schysta, som vi tyckte skulle få sälja vår skiva, berättar Magnus Holmén. Försäljningen gick bra. Ryktet om att skivan fanns ute spred sig som en löpeld i julstressens Sundsvall.
- Vi krängde en jävla massa den dan, säger Holmén. Ena skivaffären sa att vår skiva var den som sålt mest över julen, trots att vi bara sålde under den dagen.
- Och jag vill minnas att Holmén var en jävel på att sälja skivor, fyller Magnus Lindh i. Han gick omkring på storgatan och tvingade på gamla tanter att köpa skivan.
Alla var nu emellertid inte överväldigande förtjusta över musiken på skivan. Många fans var upprörda över att bandet hade använt synthar och körer på många låtar.
- Folk tyckte att det var förjävligt, säger Holmén och skrattar åt minnet. Hur skulle vi kunna göra det där live? undrade de. Vad vissa än må ha tyckt gick alltså försäljningen bra. De 1 500 exemplar som gavs ut i en första omgång var snart slutsålda, och fler skivor fick pressas inom kort.
Ändå betydde inte framgången särskilt mycket ekonomiskt. Det blev inte många kronor kvar att stoppa i fickan när alla kostnader hade ombesörjts. - Nej, fick vi 2 000 var så var det bra, säger Holmén.

Att Rasta Hunden var ett band med osedvanligt stor humor och god sammanhållning står helt klart. Men den dagen skulle komma då energin tog slut, då det inte längre fanns någon kraft kvar att fortsätta ösa ur en sinande inspirationskälla
Rasta Hunden splittrades strax efter att skivan kommit ut. Niklas Hasselberg började spela i Kattsand med bland andra Lars Ullberg och och Per Gyltén, och gjorde några skandalomsusade spelningar med dem innan också det bandet gick i graven. Per Kraft fortsatte den musikala banan i Avant Gaam innan han lade gitarren på hyllan, och Magnus och Magnus gjorde ett halvhjärtat försök att väcka liv i Rasta Hunden i en ny uppsättning med Lindhs syster Lotta.
- Det var patetiskt, säger Holmén om den andra uppsättningen av bandet. Någonstans började vi tappa känslan för det där, det var inte Rasta Hunden längre. Vi slutade väl när vi var på topp helt enkelt.
Varför gick de skilda vägar? Varför splittrades ett band som nått så stor framgång i hemstaden på så kort tid, men aldrig fått eller tagit chansen att visa sig för en större publik? Varför sökte de sig ifrån varandra, de ungdomar som trivdes så bra i varandras sällskap?
Ja, det är frågor som inte är särskilt lätta att svara på. Alla har sin egen förklaring.
Holmén tror att det hade att göra med att de inte klarade av omställningen när de tog steget tillbaka från skivinspelningen till replokalen.
- Vi försökte repa några gånger, men det var svårt att komma tillbaka från studion till källaren. Det skramlade och lät illa.
Magnus Lindh tror att splittringen berodde på att de inte var mogna för förändringarna som kom med framgången.
- Det blev för stort, det började nästan kännas som ett företag till slut, säger han. Jag tror att det var därför vi la av. Helt plötsligt var det allvar och då blir det lätt schismer och oenigheter. Vi blev tvungna att tänka på vad vi ville med musiken och gick väl åt olika håll. Lindh tillägger:
- För oss var Rasta Hunden ett hopplock av skojigheter. Det som var bra var att ingen sa till oss hur vi skulle göra, ingen styrde och vi var alla öppna. När vi skulle styras fungerade det inte. Man kan inte styra en fungerande anarki.
Per Kraft säger att det var Holmén och Lindh som tog initiativet till splittringen av bandet. Orsaken skulle vara att myten om Rasta Hunden som ett riktigt partyband hade tagit för stora proportioner.
- Det hade lite att göra med det där ryktet om oss. Det var jobbigt på något sätt - inte för mig, men för Magnus och Magnus, hävdar han. För min del var jag lite trött på musiken vi spelade. Jag ville spela nån annan sorts musik.
- Men det var en annan grej också som var lite jobbig, fortsätter Kraft. Det var väldigt många barn som gillade oss. Publiken blev yngre och yngre, och det var inte roligt när det stod grannungar och sjöng våra låtar utanför dörren. Man kan tycka att det låter lite fjantigt kanske, men vi hade inga ambitioner att spela för en sån publik. Det var en lite snobbistisk inställning som man kunde kosta på sig att ha på den tiden.

Apropå Holméns och Lindhs "patetiska" försök att väcka Rasta Hunden till liv igen: Två låtar av denna uppsättning finns med på samlingsplattan "Andra Bränder", varav den ena, "Världen och jag" utsågs av en recensent på DN som 1982 års bästa rocklåt.
Så var det alltså med den förlorade känslan.
Men kanske var det ändå som Holmén uttrycker det - Rasta Hunden slutade när bandet stod på toppen av sin karriär.

Andreas Sjödin