Lunginflammation

Jag hade just skaffat mig en lägenhet. Nära centrum, jävligt fin faktiskt. Djungeltelegrafen måste ha gått varm för efter bara några dagar, när jag fortfarande levde i flyttkartonger, ringde Peter.

- Jag hörde att du fått tag på en lägenhet, sa han.

Vi pratade på om hyror och lägen och bostadsköer en lång stund när han plötsligt sa:

- Jag måste få titta på den. Kan jag inte få komma över på en kopp fika?

- Jovisst, sa jag, litet tvekande inför denna plötsliga iver.

- Kul. Bra. Då kommer jag över i dag, jag menar om det går bra alltså?

Han lät andfådd i luren.

- Jo, det går väl bra. Det är ju litet stökigt här fortfarande.

Men det gjorde ingenting, nej, ingenting alls. Han skulle komma över om en halvtimme, så jag satte på tevattnet och gick ut för att köpa litet smör och bröd. Kylskåpet var fortfarande tomt.

***

När jag öppnade dörren en halvtimme senare hade han någon brud med sig. Hon tittade ner i marken och det lockiga håret dolde det mesta av hennes ansikte.

- Ja, Anders, det här är Mona. Mona, det här är Anders.

- Hej, sa jag.

- Hej, sa hon.

Jag tänkte säga någonting mer, men det blev liksom inte av. Peter hade hängt av sig jackan och strosade omkring i lägenheten.

- Jasså det är så här du bor, sa han.

- Ja, det är ju litet stökigt fortfarande, sa jag. Jag har ju inte fått hit alla mina grejor än.

Mona hängde av sig sin skinnjacka på en rockhängare.

- Nej, jag ser det. Men det blir nog bra när du får i ordning här, fortsatte Peter.

- Jo, sa jag och fortsatte berätta hur jag hade tänkt tapetsera i dom olika rummen och måla om köksluckorna.

- Det blir nog bra det här, sa Peter. Och läget är det ju inget fel på.

- Nej, läget är toppen, sa jag. Jag har gjort litet fika i köket om ni vill ha.

De tackade hjärtligt och slog sig ner på köksstolarna. Jag tog blixtsnabbt fram en extra kopp ur köksskåpet. Ingen märkte någonting. Vad nu det spelade för roll egentligen? Sedan satt vi där och mumsade mackor. Mona tittade fortfarande ned i marken och sa ingenting.

- Vad det goda mackor? frågade jag henne, som om hon var en idiot.

Hon nickade försiktigt. Vi satt där och åt och det smulade litetgrann, men det gjorde inte så mycket, för jag hade ändå inte hunnit skaffa någon duk. Vi skar limpskivor, bredde smör, smaskade och åt. Så när vi nästan var framme vid slutet av limpan, sa Peter efter en lång stunds tystnad:

- Jo, det var en sak jag tänkte fråga dig om.

Mona kastade en hastig blick på honom och slog sedan ner den igen.

- Det här låter kanske konstigt. Och du får säga precis som du vill ha det, om du fattar va? Känn dig inte tvingad på något sätt utan säg bara precis hur du vill ha det.

Jag hejdade mig mitt i tedrickningen.

- Jo, jag ska förklara hur det är, så kanske du fattar. Du behöver inte bli arg nu bara, utan säg bara som det är. Jo, du vet, jag bor ju fortfarande hos mina föräldrar.

Jag nickade.

- Och Mona här, hon bor tillsammans med sin mamma. I en jävligt liten lägenhet faktiskt. Jävligt liten. Och det är ganska jobbigt för, ja, du vet ju hur mina förädrar är, och vi, jag och Mona, vi får liksom ingen chans att vara ensamma tillsammans. Tillsammans ensamma. Du förstår hur jag menar.

Han drog in ett djupt andetag. Mona tittade ner i golvet mer än någonsin.

- Och därför undrar vi om vi skulle få låna din lägenhet.

- Låna, hur då låna?

Mona ryckte i hans tröjärm.

- Ja, alltså låna, låna, du fattar va. Hörru, du får säga precis vad du vill om det här alltså. Om du vill så säger du det och då glömmer vi alltihop, okej. Men du fattar vår situation, va? Här, vi har till och med egna lakan med oss.

Han packade upp ett lakan, ett påslakan och ett örngott ur en plastkasse och lade dem bland smulorna på köksbordet. Jag bläddrade igenom sängkläderna.

- Säg bara precis som du vill, det är ju din lägenhet. Men det vore bussigt alltså, jävligt bussigt.

Jag tittade på Peter. Jag tittade på Mona. Bara ett öra stack upp ur hårburret. Det var pionrött.

***

- Nej, men... det är väl okej, sa jag.

- Du tycker det?

- Jaa... visst. Nej, men, det tycker jag. Det är väl okej.

Han vände sig till Mona.

- Vad var det jag sa? sa han. Jag sa ju att vi kunde fråga. Det var väl inte så farligt.

Mona sa ingenting.

- Vet du vad Anders? Jag tycker du är en helschysst kille.

Jag nickade.

- Jag larvar mig inte nu Anders, jag tycker du är helschysst. Det var jävligt bussigt av dig, alltså, jävligt bussigt. Du är helschysst.

Han tog upp plånboken ur bakfickan och gav mig en hundralapp.

- Vi tänkte att du kanske ville gå på bio eller nåt.

- I kväll?

- Ja, om det är okej alltså? Om det passar dej? Dom visar Farlig hämnd på Palatset.

- Ja, det är väl okej, jag hade inget speciellt för mig.

Han ledde mig ut till dörren. Jag tog på mig ytterkläderna.

- Du skall veta att vi uppskattar det här, jag och Mona. Om du behöver någonting någon gång, säg bara till.

Jag nickade. Dörren slog igen bakom mig och så var jag ute i trapphuset.

***

Jag hade fortfarande 45 kronor kvar när filmen var slut, så jag gick och åt en hamburgare. Medan jag åt den, så började det regna utav helvete. Nattbussarna hade börjat gå, och de gick bara en gång i timmen. Dessutom hade jag ju cykeln med mig. Jag satt kvar ett tag, tittade på MTV och petade i gurkmajonnäsen, medan jag väntade på att det skulle sluta regna. Det gjorde det inte.

När jag kom hem bankade jag på dörren. Ringklockan var paj, men hyresvärden hade lovat fixa den. Ingen öppnade. Jag bankade igen, litet hårdare. Ingen öppnade. Jag tänkte att jag kanske borde ha tagit med mig mina nycklar. Så bankade jag igen, ännu hårdare.

Peter öppnade. Han var rödblomming i ansiktet och svettig i håret. Runt midjan hade han virat en handduk. Min handduk.

- Fan, vilken tid det tog, sa jag.

- Du, vänta.

Han hejdade mig när jag började gå in i lägenheten.

- Du kan väl vänta en liten stund, snälla. Kan du inte komma tillbaka litet senare?

Jag tittade på klockan.

- Jag har ju varit borta i fyra och en halv timme, vad fan håller ni på med?

- Snälla Anders, jag skulle inte be dig om det här om det inte var jävligt viktigt. Du kan väl ta en öl eller nåt.

Han försvann in i sovrummet. Mitt sovrum.

- Jag vill inte ha någon jävla öl.

Han kom tillbaka med plånboken i handen och tog upp en till hundralapp ur den.

- Här, ta det här. Ta en krogrunda. Se en nattbio. Ät en hamburgare.

- Men för helvete. Lyssna här. Jag är trött, jag är dyngsur och det spöregnar ute.

- Jag skulle inte be dig om det här om det inte var jävligt viktigt. Det är jävligt viktigt.

- Vad fan? Det är väl ändå min lägenhet? Det är väl inget jävla motellrum? Ni får ta in på ett motellrum nästa gång.

- Vi ska göra det. Jag lovar. Men bara en timme till. Bara en timme till, Anders.

***

När jag kom tillbaks en timme senare höll dom fortfarande på. Jag kunde till och med höra dom genom väggen. Jag bultade på dörren. Ingenting hände, dom fortsatte bara. Jag sparkade på dörren. Dom ignorerade mig fullständigt.

- Era jävla kaniner, skrek jag genom brevlådan. Jag ska fanimej kastrera er båda två.

***

Dom kom ut klockan halv sju på morgonen. Välklädda och prydliga, med lakanen i en plastkasse. Dom hade säkert duschat alldeles innan.

- Ledsen att det blev så här, sa Mona.

Det var det första hon sagt till mig. Dom hade nog kommit överens om det.

- Äh, dra åt helvete, sa jag.

Hon tittade bort igen.

- Vi uppskattar det här, sa Peter. Vi uppskattar det verkligen. Vi ska försöka komma ihåg det och återgälda dig på något vis.

- Äh, dra åt helvete, sa jag. Dra åt helvete båda två.

Jag drämde igen dörren, hängde av mig mina blöta kläder och lade mig för att sova.