Kritik av slacker-generationen

Vi ses i helvetet

Ulrika Sundbäck

Norstedts, 1996

Som i många andra debutromaner är huvudpersonen i Sundbäcks bok en ung storstadsmänniska som halkat litet snett i livet och handlar automatiskt, utan att orka bry sig om varför. Men till skillnad från andra författare så går Sundbäck ett steg längre och visar vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får.

Någonstans finns det nämligen ett barn med i bilden och som läsare är det inte svårt att se hur illa barnet (det omnämns bara så i boken, aldrig med namn) far av de vuxnas slappa livsinställning. Huvudpersonerna är egentligen inte onda, de vill bara ha ett roligt liv och klarar inte av att ta ansvar. Men som läsare blir man allt mer äcklad när man inser hur själviskt och egoistiskt de beter sig - och samtidigt känner igen sig själv.

Kanske skruvar Sundbäck situationen ett halvt steg för mycket och kanske borde hon ha övergett det förvirrande återblicksperspektivet till förmån för ett rakt kronologiskt berättande. Men på det hela taget är boken läsvärd som en svidande kritik av slacker-generationen.