Mästerlig poesi

Sorgegondolen

Tomas Tranströmmer

Bonniers, 1996

Sorgegondolen är en finstämd diktsamling som innehåller 18 korta dikter. Med den så visar Tomas Tranströmmer än en gång att han är en mästare på att hitta poetiska formuleringar. Till synes enkla och avskalade meningar frammanar, åtminstone för mig, mycket starka bilder, så som till exempel:

När Liszt spelar i kväll håller han havspedalen nedtryckt.

Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Poesin är den mest subjektiva av de litterära formerna och var och en måste välja sitt eget sätt att läsa dikter. En del menar kanske att man kan nöja sig med de vackra formuleringarna och de bilder de ger en. Andra menar att dikter måste analyseras och tolkas för att man skall kunna komma åt deras innersta mening.

Själva innehållet i Tranströmmers dikter berör mig inte i någon större utsträckning. De är skrivna i en litterär tradition som jag inte har så mycket gemensamt med. Bokens längsta dikt "Sorgegondol Nr 2" behandlar till exempel ett möte mellan Liszt och Wagner. Två herrar som jag, i min brist på klassisk skolning, inte direkt har ett personligt förhållande till.

Som mycket sådan här poesi är boken tätsådd med referenser till platser och personer. Förutom Liszt och Wagner hittar vi i de 18 dikterna: demokelssvärd, Canal Grande, kung Midas, Padova, Litauen, Parsifal, sospiri, Innsbruck, cuculus canorus, Zaire, Susi och Chuma, Livingstone, Jesus, Tiberius, Hotell Astoria, Svalbard, sfinxen, Gud, Atlanten och William Turner. Infogandet av sådana här termer känns många gånger som ett sjävändamål, ett slags intellektuellt koketteri.

Det är sådant som gör att fastän jag är fullt villig att erkänna att Sorgegondolen är en mycket bra diktsamling, så är det inte riktigt min typ av diktsamling.