Egensinnig filosof

Schopenhauer

Gunnar Fredriksson

Bonniers, 1996

Gunnar Fredriksson fick fina recensioner för sin bok om Wittgenstein, när den kom ut 1993. Nu har han tagit sig an en annan av filosofihistoriens egensinniga personligheter, Arthur Schopenhauer.

Schopenhauer brukar karakteriseras som den store pessimisten bland filosoferna, men Fredriksson menar att detta främst är en följd av polemiken med den hopplöse egoisten Hegel. Hegel hävdade ju att den mänskliga kulturen av egen kraft ständigt utvecklas mot högre och bättre tillstånd. Moderna läsare behöver väl bara se ett avsnitt av Disneydags för att, liksom Schopenhauer, inse det absurda i påståendet.

Som så många andra av historiens stora var Schopenhauer länge ringa ansedd och hans böcker sålde sämre än svensk debutantlyrik. Lyckligtvis hade han ärvt ett litet kapital och kunde leva på räntan medan han, som alla filosofer och halvgalningar från den gamla goda tiden, klottrade ned sina åsikter om allt och alla.

Han tycker till exempel inte om tavlor föreställande matvaror eftersom den "förföriska framtoning[en] retar aptiten [Š] och genast förstör varje estetisk kontemplation". Möjligen kan han tänka sig frukttavlor, "som är en vidareutveckling av blommor och därför genom form och färg framstår som naturprodukter utan att man tänker på att äta dem". Det mest minnesvärda citatet i boken kommer dock från den franskspråkige författaren E M Cioran, som inspirerad av bland annat Schopenhauer dragit pessimismen till sin yttersta gräns, med uttalanden som:

"Jämfört med den leda som väntar mig är den leda jag nu känner så behagligt outhärdlig att jag darrar av rädsla för att dess fasa skall ta slut."