Angelägen poesi

Ruckel

Pär Hansson

Norstedts, 1998

För några år sedan var Pär Hansson ansvarig för Humlans Ordgrupp här i Umeå. Nu har han publicerat sin första diktsamling: "Ruckel". Däremellan har han visserligen hunnit med att flytta ifrån Umeå, men den som har ögonen och öronen på skaft kan ändå känna igen vissa stycken från poesiuppläsningarna på Humlans pubkvällar, till exempel den vackra dikten på sidan 90

jag höjer mitt vapen pressar kolven mot kinden gud står i myrkanten helt stilla och betar jag bländas av ljuset när solen reflekteras i de benvita skovlarna knäar i gräset när jag inser att kulorna smälter i ljuset

Alla Hanssons dikter har vissa gemensamma drag. Språket är genomgående kargt, men under ordknappheten lurar en lek med dubbla betydelser. Dikterna utspelar sig i ett gemensamt landskap med gäddor, älgar, myrar, jakt och fiske. Man anar falukorv som skärs med morakniv på en stubbe i skogen. I den meningen är det fråga om en slags naturlyrik, men inte naturlyrik i traditionell mening, där poeten ställer sig på avstånd från naturen och ser på solnedgången som om det vore en vacker tavla. I stället är det poesi som lever i och av naturen.

Naturen blir, i Hanssons bok, också ett sätt att spegla människan. Hansson tycks mena att svaren på de frågor vi har om oss själva står att finna i ensamheten i en timrad skogskoja. Den som söker sig till inlandet kommer också närmare sitt eget "inland", landet inom honom.

Kanske är det denna närhet till naturen, djuren och människan som gör att Hanssons bok känns angelägnare och mer meningsfull än mycket annan modern poesi, som ofta går vilse bland ironi och litterära spetsfundigheter. "Ruckel" är definitivt värd att läsa. Att man därigenom samtidigt slår ett slag för Västerbottnisk lyrik, är ju inte heller illa.