Rotlös Bukowski

Pulp

Charles Bukowski

Norstedts, 1996

Charles Bukowskis sista roman Pulp (bokstavligen hans sista eftersom han dog strax efter att ha avslutat den) har en klassisk grundhistoria. Det handlar om en sluskig privatdetektiv som har ett sluskigt kontor där han tar emot sluskiga uppdrag från sluskiga kunder, allt betraktat genom asfaltsblänket under Los Angeles neonbelysta skyar.

Pulp är det engelska samlingsnamnet på billiga pocketböcker och Bukowski vill nog att hans bok skall ses som ett slags hyllning till de gamla 25-öres-deckarna. Den här nostalgin inför skräp-litteraturen är kanske mest en längtan tillbaka till en tid då allting var litterärt. Till och med skräpet var litterärt. I dag hittas skräpet, som bekant, lättast i TV-rutan.

Huvudpersonen i Bukowskis roman är i stort sett densamma som i hans tidigare böcker; en skitig, cynisk, egocentrerad mansgris som rör sig i samhällets bottenskikt och är duktig på att slänga käft. Det enda jag höjer på ögonbrynet åt är det uns av professionalitet som han uppvisar när han faktiskt avstår från att ha sex med sina genomgående attraktiva klienter; trots flera generösa erbjudanden. Detta händer så pass ofta att det till sist blir ett slags stående skämt, speciellt för den som är bekant med promiskuiteten i Bukowskis tidigare böcker.

Jag hör till dem som tycker att Bukowskis respektlöshet och hans "no bullshit"-inställning till livet är uppfriskande. Ändå känns det som om någonting saknas här. Bukowskis tidigare böcker har haft åtminstone ett drag av socialrealism över sig, som fördjupat berättelsen och gjort den allmänmänsklig. Med Pulps schablonartade upplägg går den dimensionen helt förlorad och när Bukowski sedan blandar in rymdvarelser och återuppståndna döda försvinner den sista kontakten med verkligheten.

I slutänden blir det bara en samling coola repliker, och ett komplicerat, men oengagerande, händelseförlopp. Det är bara yta ‹ men kanske är det allt han var ute efter.