En glad bok

Pierrot, min vän

Raymond Queneau

Bakhåll, 1997

Fransmannen Raymond Queneau (död 1976) är känd för sin lekfulla inställning till litteratur. Bakhåll har tidigare gett ut bland annat "Hundra tusen miljoner dikter" --- en bok som bildar en ny sonett varje gång man slår upp den --- och "[TITEL?]" som innehåller en och samma historia berättad på 99 olika sätt.

Även romanen "Pierrot, min vän" kännetecknas av samma uppsluppna skrivarglädje, även om den inte är lika experimentell till formen. När vi möter huvudpersonen Pierrot har han just fått anställning på en nöjespark, där hans uppgift är att föra besökande damer över ett varmluftsutsläpp så att deras kjolar blåser upp. Jobbet blir han snart av med, men det tycks inte bekymra honom nämvärt. Han bibehåller samma sorglösa och oskuldsfulla attityd oavsett vilka absurditeter han råkar ut för.

Någon handling i konventionell mening kan man egentligen inte säga att boken har. Den innehåller visserligen en uppsjö av historier, om försvunna ungdomskärlekar, poldaviska prinsar och mordbränder, men ingen av historierna blir någonsin riktigt avslutad. Det är som om Queneau frestande håller en morot framför näsan på oss och rycker undan den i sista ögonblicket. Även våra förväntningar på språket driver Queneau gäck med genom otaliga perspektiv-, stil- och tempusbyten.

Hos en annan författare skulle sådana språkliga experiment kanske kunna kännas pretentiösa, men hos Queneau finns det alltid med en spelfull glimt i ögat och man kan inte annat än bli glad. Det är lätt att föreställa sig hur roligt Queneau måste ha haft när han skrev den här boken. Och det är lätt att känna samma glädje själv.