Angiveri och paranoia

Personakten

Timothy Garton Ash

Norstedts, 1998

Timothy Garton Ash är en brittisk historieforskare som i början av 80-talet jobbade som journalist i Östberlin. Där blev han snart uppmärksammad av Stasi, den Östtyska säkerhetstjänsten som startade en avancerad spaningsoperation, med hjälp av sitt nät av angivare och kontaktpersoner. All information som de kom över bokfördes noggrant i en pärm som med tiden kom att omfatta över 300 sidor.

Stasis intensiva bevakning av misstänkta spioner och andra "fiender till staten", både inhemska och utlänska, var kanske unik. Vad som definitivt är unikt, är det faktum att alla Stasis hemliga rapporter, nu har blivit tillgängliga för allmänheten, i och med Tysklands återförening. En speciell organisation, Gauckmyndigheten, ansvarar för att lämna ut dokumenten. De försöker också återställa de dokument som Stasi hann förstöra innan murens fall genom att bokstavligen pussla ihop remsorna från dokumentförstörarna.

I "Personakten" beskriver Ash hur det känns att läsa igenom sin gamla Stasi-fil och se vilka uppgifter som har lämnats om honom och vem som har lämnat dem. Han spårar också upp informatörerna och de Stasi-officerare som har varit ansvariga för utredningen och konfronterar dem med deras roll i historien. Förvånansvärt ofta är de villiga att tala med honom.

Den bild som framträder ur arkivmaterialet och mötena med de olika personerna är både märklig och intressant. Angivarna var i allmänhet vanliga människor, som pressades in i sin roll av Stasi genom hot om repressalier eller andra påtryckningar. Även Stasi-officerarna betonar att de är vanliga människor och vill inte heller de känna något ansvar för den enorma angiveriapparaten som på sin tid sysselsatte 85 000 personer. Idag jobbar de till exempel som försäljare av försäkringar och ventilationsutrustning.

I ljuset av hur omfattande organisationen var, är det märkligt hur bristfälligt informerade de ändå ofta var. Rapporterna är ofullständiga och fulla av fel och missuppfattningar. Kanske beror det på att angivarna var färgade av sina personliga åsikter och konflikter på arbetsplatsen. Stundtals framstår hela Stasi som en paranoid skvallerkärring, vilket på sätt och vis är underhållande, tills man kommer att tänka på vilka maktmedel organisationen hade till sitt förfogande.

En av de viktigaste lärdomarna man kan dra av den här boken är att det inte krävs några speciella personliga egenskaper för att medverka till att upprätthålla ett förtryckarsystem. Vanlig mänsklig rädsla, svaghet och självbedrägeri är alldeles tillräckligt.