Virrig "vetenskapsroman"

Nyaga

Peter Nilson

Norstedts, 1996

Peter Nilson vill inte kalla sina böcker för science fiction utan föredrar att tala om dem som "vetenskapsromaner". Kanske vill han med denna snobbism låta påskina att han skulle befinna sig på en högre konstnärlig nivå än författare som Brian Aldiss, Stanislav Lem och William Gibson. Det gör han inte.

Boken Nyaga är en fortsättning på Rymdväktaren som kom ut i fjol. Enligt baksidestexten så är det också den sista och avslutande delen i serien. Det är svårare att förstå. Nilson lämnar, till synes bekymmerslöst, tillräckligt med lösa trådar för ett dussin uppföljare.

Den svårgreppbara handlingen går ut på att huvudpersonerna steg för steg utsätts för alltmer mystiska och obegripliga händelser; föremål kolliderar med nära ljusets hastighet utan att ta skada, hela solsystemet flyttas till en annan plats i universum, osv, osv. Allting förklaras svepande med att berättelsens utomjordingar (eller utomuniverslingar, om man ska vara mer korrekt) har en så "oootroligt" avancerad teknik att vi aldrig kan begripa den. På så sätt reduceras vetenskapen i romanen till en trolleriföreställning och de termer som Nilson slänger sig med, "multiversum", "kvantskum" och "von Neumann-sonder" blir inte mer meningsfulla än "abrakadabra". Efter ett tag börjar man inse att precis vad som helst kan hända i berättelsen, vilket fullkomligt tar död på all spänning.

Det är illa nog att bokens händelser är vetenskapligt obegripliga. Värre är att de inte heller verkar fylla någon funktion i intrigen och att man som läsare har ytterst svårt att förstå varför de över huvud taget inträffar. Till exempel så dyker en mystisk rymdfisk upp från ingenstans och flyger långsamt från Ukraina till Rom för att söka upp huvudpersonerna. När den kommer fram säger den "Livet behöver en chock då och då. Det var 600 miljoner år sedan sist." för att sedan upplösas i tomma intet. Jaha.

Några egentliga mänskliga relationer finns inte i boken, som huvudsakligen består av långa filosfiska spekulationer. Tankarna är av det slag som brukar dyka upp när man har ätit för mycket brysselkål: "Tänk om universum är ett datorprogram.", "Tänk om Gud är en geometrisk figur.", "Tänk om hela världsalltet bara är en atom i min egen fotsvett." Än sen då? Skulle det göra någon skillnad? vill man fråga. Ett lustmord på den här typen av funderingar kan man hitta i "Rogers version" av John Updike. En bok som i alla avseenden är mer läsvärd än Nilsons svulstiga roman.