Misslyckad kärlekshistoria

När oskulder kysser

Per Hagman

Bonniers, 1997

Per Hagman tillhör den skara av unga manliga stockholmsförfattare som ofta beskylls för att skriva ytliga romaner baserade på erfarenheterna från deras egna inavlade umgängeskretsar. Riktigt så illa är det kanske inte, men efter att ha läst min första Hagman-roman måste jag tillstå att det finns visst fog för kritiken.

"När oskulder kysser" bygger på ett klassiskt tema. Vi möter ett ungt och oskuldsfullt par, vars kärlek ställs på hårda prov av en oförstående omvärld. Bakgrundsmiljön är den "hårda 90-tals-världen", med popband, fotomodeller och transvestiter. Kanske hade det kunnat blivit en bra historia, men Hagman har inte lyckats få någon känsla av dramatik eller rörelse i berättelsen. I stället följer händelserna närmast slumpmässigt på varandra och det är svårt att gripas av handlingen. Man undrar om Hagman egentligen vet vart han vill komma.

Texten är också genomgående alldeles för pratig. Många partier i boken tillför inte handlingen något och avslutas med en halvt ursäktande mening i stil med "Han (huvudpersonen) visste inte varför han kom att tänka på det just då." Som läsare är vi lika förbryllade och undrar varför Hagman över huvud taget brytt sig om att skriva ned det.

Men det största problemet med boken är nog ändå slutet. Jag förväntade mig på något sätt att handlingen skulle röra sig fram mot en sorts dramatisk höjdpunkt. Ett crescendo där allting ställs på sin spets. Visserligen finns det blod och sex i slutscenerna, men dramatiken uppstår inte på något naturligt sätt ur historien. Snarare är den av typen: "plötsligt dyker det upp en pistolbeväpnad galning".

Jag vet inte om Hagman försöker förnya berättarkonsten eller om han bara misslyckats med att konstruera en sammanhängande intrig. Om det är det första han strävar efter så måste han nog göra bättre än så här ifrån sig för att övertyga någon.