Tonsäkert men tråkigt

Naiv. Super.

Erland Loe

Bonniers, 1998

Erland Loes bok "Naiv. Super." är ännu en historia om 70-talisternas rotlöshet i tillvaron. Bokens huvudperson är 25 år gammal och har hoppat av sina universitetsstudier. I stället driver han omkring i tillvaron och söker nöjet i enkla ting, som t ex att studsa en plastboll mot väggen eller att göra listor på sådant som förut brukade göra honom entusiastisk.

Här och var i boken tar sig huvudpersonen tid att återberätta några historier från sin barndom. Vi får till exempel höra historien om några pallande pojkar som förstör ett äppelträd och tvingas ersätta det. När de efter flera månader har betalt skulden och lärt sig läxan får de tillbaka sina pengar.

Tonläget i dessa små sidohistorier skiljer sig från det i resten av berättelsen. I historierna framstår världen som i grund och botten god och det verkar finnas en mening bakom allt som händer. Detta står i stark kontrast mot tomheten i huvudpersonens verkliga liv. Det är som om Loe vill säga att det inte finns någon godhet, mening och rättvisa annan än den vi har uppfunnit. Och att vi för att tro på den gång på gång måste historier som visar att den finns.

Visst lyckas Loe fånga något av vilsenheten hos den generation som inte längre tror på vare sig religion, filosofi eller ideologi och som bara kan kommunicera i form av populärkulturella referenser. Men där andra författare som behandlar samma ämne, t ex Douglas Coupland, lyckas fylla ut innehållslösheten med spirituella samtal och någon form av utveckling hos karaktärerna så står Loe hela tiden och stampar på samma fläck. Visst kan det vara sant att våra liv många gånger är så torftiga och meningslösa, men i längden är det ganska uttråkande att läsa om det.