God bruks-SF

Mimers brunn

Maria Larsson

Norstedts, 1996

Mimers brunn är en samling mycket konventionella science fiction noveller. Konflikterna är de klassiska inom genren; det perfekta samhället och den mänskliga friheten; teknologins välsignelser och dess förbannelser.

Novellernas huvudpersoner är alla främlingar i den värld de lever i. Men tonen i boken är inte vredens, eller desperationens, snarare genomsyras den av en malande melankoli. Denna känsla förstärks av tempot i språket, som genomgående är mycket lugnt. Efter ett tag känns det nästan sömnigt.

När science fiction är som bäst, i böcker av Philip K. Dick eller Theodore Sturgeon, så kan den leda till en svindlande expansion av verkligheten, när man sugs in i en fullständigt främmande värld. Jag letar förgäves efter sådana ögonblick i Maria Larssons bok.

Många science fiction noveller är starkt uppbyggda kring en central idé, ett slags "Tänk om..."-litteratur. Sådan litteratur förlorar något av sin glans om man redan tänkt idén själv eller kanske läst den i en annan novell. Därför är det möjligt att jag, som under några år av mitt liv nästan uteslutande läste science fiction noveller, hör till den mer svårflörtade delen av publiken.

Egentligen är det ju inga större fel på Maria Larssons bok. Det är god bruks-science fiction. Det är bara inte speciellt spännande.