Inte alls så dålig litteratur

Lindas samlade krönikor 1993-1995

Linda Norrman Skugge

Norstedts, 1996

Det känns litet konstigt när det första man stöter på i en bok är ett långt, ursäktande förord som förklarar att texterna man just ska börja läsa inte alls är dåliga. I det här fallet är förordet skrivet av någon som heter Kjell Häglund. Han förklarar att Linda Norrman Skugge, välkänd krönikör på Expressen, inte alls är ytlig, att hon inte alls är någon name-dropper och att hennes språk inte alls är dåligt. Förordet finns till och med citerat på baksidan av boken, signerat, så att det lätt kan tas för en recension.

Det är inte utan att jag förundras litet över all denna iver att tala om för mig hur bra boken är. Om den vore så bra, borde jag väl kunna upptäcka det själv, kan man tycka.

Och visst finns det en hel del fog i kritiken, vad än Häglund skriver. Åtminstone första halvan av boken ­ som skrevs när Norrman Skugge fortfarande rubricerades som popskribent - består till större delen av referenser till olika personer, grupper och vilka låtar de har gjort. För den oinvigde (mig) är det både obegripligt och ointressant.

I andra halvan av boken verkar Norrman Skugge ha gjort sig fri från pop-paraplyet och hennes krönikor blir mer öppet kåserande. Då är det lättare att se att hon har en långt driven språkstil som är beundransvärd i sin konsekvens. Norrman Skugge är en bra skribent.

Det är bara synd att hon ägnar så mycket av sina texter åt att vara Ung & Kaxig, precis som Expressen vill att unga flickor ska vara. Alla som inte delar hennes uppfattningar avfärdas snabbt som "osminkade tjejer med etno-smycken" eller "små svenska saggband med attitydproblem". Och det är klart att man kan skratta åt feta gubbar i små turkosa badshorts eller folk som gillar Söndagsöppet, men det blir ett ganska ihåligt skratt som egentligen inte innehåller annat än lättnaden över att man själv inte är en "looser" ­ ännu. För problemet är, att någon annan lätt kan vara lika Ung & Kaxig tillbaks och säga att Linda Norrman "suger hårt" eftersom hon gillar töntarna Per Gessle och Broder Daniel.

Vad media gillar bäst är förstås en riktigt saftig pajkastning mellan någon som är Ung & Kaxig och någon annan som är Gammal & Vet Bäst. Vill man vara snäll kan man kalla det för en arketypisk konflikt, vill man vara elak kan man undra om det verkligen inte finns något bättre att ägna sig åt.

Kanske är det mest rättvisa att sammanfatta recensionen med Norrman Skugges egna ord: "Läsa böcker är tråkigt. Står jämt så mycket shit."