Kundera på gott humör

Långsamheten

Milan Kundera

Bonniers, 1995

Milan Kundera blandar ofta essä-liknande texter med humoristiska infall och insiktsfulla personskildringar. I den här romanen väver han dessutom ihop två separata historier som utspelar sig på samma plats, men med flera hundra års mellanrum. Det kan kanske verka tungrott, men ingenting vore längre från sanningen. Texten flyter lätt och lekfullt och vittnar om genuin skrivarglädje.

Samtidigt är Kundera en oerhört intellektuell författare. Ibland kan det kännas som om historierna får stiga tillbaka litet, för att lämna plats åt de teoretiska resonemangen. Detta är nu inte enbart en förlust. Kunderas tankar alltid är värda att lyssna på.

Och den som bara är ute efter en god berättelse, behöver inte heller bli besviken. Trots att huvuddelen av boken utspelar sig på en enda plats under en relativt kort tidsrymd, så hinner intrigen utvecklas på ett intrikat, ibland nästan farsartat, sätt. Kundera vore naturligtvis inte den han är om han lät aktörerna reduceras till komedins sedvanliga stereotyper. Tvärtom är alla de personer som figurerar i romanen sammansatta och fascinerande karaktärer, och Kunderas sätt att sammanfoga deras livsöden är mycket elegant.

Ändå får jag känslan av att Kunderas anslag i den här boken är en aning lättsinnigare än i hans tidigare. Kanske är det det som gör den så rolig att läsa. Den är utan tvekan en av mina trevligaste läsupplevelser på länge.