Ofarlig Høeg

Kvinnan och apan

Peter Høeg

Norstedts, 1996

Var går gränsen mellan det mänskliga och det djuriska? Det kan sägas vara frågeställningen bakom Høegs bok om en ovanlig sorts apa på villovägar i London. Den handlar också om hur den alkoholiserade hemmafrun Madelene gradvis vaknar upp ur sitt dvalaliknande livstillstånd och frigör sig från den dominerande och karriärhungrige maken.

Till en början flyter historien trögt, men någonstans i mitten plockar den upp fart och läsningen blir roligare. Ändå så känns boken inte riktigt genomtänkt. Avslutningen är visserligen dramatisk, men den hänger litet i luften. Kanske ligger en del av problemet i att bokens huvudkonflikt, den mellan "djurens vänner" och "djurens fiender" är så ensidig.

Det är redan från början svårt att känna någon sympati för en människa som sågar upp apskallar och sticker ner elektroder i dem för att undersöka hjärnverksamheten, och Høeg vill inte hjälpa oss på traven. Tvärtom så utrustar han bokens skurkar med fler obehagliga karaktärsdrag. Det gör att det aldrig uppstår någon diskussion om vad som är rätt och fel i vår behandling av djuren, i stället blir det en slags thriller där det gäller att rädda dem från "de elaka".

Høeg har fått mycket beröm för sitt språkbruk. Själv tycker jag att han har en viss tendens att spela över med de litterära uttrycken. Meningar som "Med sina tårar vattnade hon den rosa satängen." och "Huset försökte spärra vägen för henne, med sitt mörker, sina hotfulla skuggor, med förnimmelsen av människors andning." har en anstrykning av pekoral.

Som ett debattinlägg är boken är ofarlig. Sensmoralen blir bara ett tandlöst "Man ska vara snäll mot djuren och naturen" som skulle kunna komma från vilken Disney-film som helst. Behållningen ligger i stället i skildringen av huvudpersonen Madelene och hennes förändring. Men inte heller i de avsnitten lever Høeg upp till sitt renomné.