Omruskande om feminism

Kvinnan i sin helhet

Germaine Greer

Norstedts, 1999

För trettio år sedan skrev Germaine Greer boken "Den kvinnliga eunucken" och trodde då att hon hade sagt allt hon hade att säga om feminism. Idag är könsrelaterade frågor en del av den politiska agendan på ett helt annat sätt än för trettio år sedan, men samtidigt, menar Greer, har en del av de ursprungliga idealen slätats ut.

Om feminismen från början var en fråga om frigörelse så har den numera reducerats till att enbart handla om jämlikhet. Det är, säger Greer, en illavarslande trend. Om jämlikhet bara innebär att kvinnor får samma rätt som män att delta i ett samhälle uppbyggt kring manliga normer och värderingar, så är inte så mycket vunnet.

Greer strävar inte efter att presentera någon enhetlig feministisk teori (hon verkar dock vilja betona den kvinnliga särarten snarare än att dekonstruera könsrollerna). I stället har hon valt agitatorns roll och tar under ett trettiotal rubriker, som till exempel "Skönhet", "Mat", "Abort", "Stympning", "Systrar" och "Girlpower", upp mycket som är värt att uppröras över: Modeindustrins offer, den kvinnliga självsvälten och det medicinska etablissemangets förakt för och förnekelse av kvinnors biologi. Greer undviker en djupare diskussion av frågorna - kanske tycker hon att universitetens intellektuella feminism lett till alltför mycket prat och alltför litet handling - och presenterar i stället sina åsikter med hjälp av slagkraftiga formuleringar och väl valda typfall.

Detta angreppssätt känns till en början uppfriskande, men blir i längden en aning tröttsamt. Även om Greer säger mycket som är tänkvärt önskar åtminstone jag att jag kunde byta ut en del av retoriken mot mer välgrundade argument. Det gäller speciellt de partier där Greer avviker från de konventionella uppfattningarna. Till exempel säger hon på ett ställe att det är "märkligt" att se kvinnlig omskärelse som en form av institutionaliserat förtryck, eftersom det är någonting som "kvinnor gör mot kvinnor".

Jag skulle tro att de flesta som läser Greers bok blir provocerade på ett eller annat ställe. Å andra sidan är provokation många gånger det bästa sättet att stimulera det egna tänkandet. Greers rejäla omruskning sätter igång många idéer och lär inte lämna någon läsare oberörd.