Charmig generationsroman/doktorsavhandling

Ingen är som Epa

Clara Block (text) & Bea Uusma (bild)

Norstedts, 1996

På framsidan så kallas den för en generationsroman. Fast sedan har någon strukit över det och skrivit "Doktorsavhandling" i stället. Det slår an tonen för fortsättningen på vad som närmast måste betraktas som en humorbok. Därmed inte sagt att den inte berör viktigare ämnen. Som i all bra komik finns en underton av allvar och djup insikt. (När Robert Gustavsson eldar upp sin hamster i NileCity, så kan det till exempel ses som ett inlägg i debatten om theodicéproblemet och människans inneboende ondska.)

Och boken lyckas verkligen med att vara rolig, något man inte är alltför bortskämd med i modern svensk litteratur. Huvudpersonen, Epa Salming, kan närmast beskrivas som en kvinna "som gör vad som faller henne in" och hon berättar om sina äventyr i ett naivt tonfall med ironiska undertoner. Som till exempel när hon skall ut och lussa:

Jag vill gärna sprida ljus och värme och samtidigt tjäna en rejäl hacka, men säsongen är lite kort. Som vanligt gäller det att vara ute i god tid innan alltför många konkurrenter är ute och stör. Måndagmornar vet jag att många människor är på dåligt humör och framåt december riskerar man att behöva trängas med andra luciatåg. Därför planerar jag min succé redan till någon lördag i slutet av november.

Uusmas enkla teckningar och den stilrena layouten passar bra ihop med texten, men bjuder också på en del överaskningar. Till exempel så leker Block och Uusma med den där lilla texten, överst på varje sida, som brukar tala om vilket kapitel man befinner sig i. Kapitlet "Epa, ljusets drottning", byter efter några sidor namn till "Epa, rusets drottning". Den vaksamme läsaren kommer att upptäcka fler roliga detaljer.

Någon egentlig handling kan man inte säga att boken har. Visst finns det en del trådar som löper genom fler än ett av de korta kapitlen, men det känns ändå som en episodroman där olika avsnitt i Epas liv staplas på varandra. Det kanske har att göra med att några av kapitlen tidigare publicerats i Svenska Dagbladet City, utspridda över en period av två år. Någon större kontinuitet i läsandet kan man ju då inte vänta sig, och det är naturligt att varje del måste bli en självbärande historia.

Ett och annat hade kanske kunnat plockas bort. Den mystiska "Tranebergstanten" som dyker upp och förstör för huvudpersonen ger vissa stycken konstiga schizofrena undertoner, som sticker ut litet väl mycket i förhållande till den övriga texten. Men i slutänden är det svårt att inte låta sig charmas av Blocks och Uusmas upptåg.