Framtidsthriller med Japan-kitsch

Idoru

William Gibson

Norstedts, 1997

William Gibsons senaste roman Idoru har ett omslag som ångar härligt av japansk kitsch och närmast ser ut som en nudelförpackning. Handlingen är också mycket riktigt förlagd till Japan, ett futuristiskt neo-Tokyo som återuppbyggts med hjälp av nano-teknologi efter en förödande jordbävning.

Framtidsvärlden i Idoru liknar den i Gibsons romantrilogi (Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive), men det finns så vitt jag kan se inga korsreferenser mellan böckerna så Idoru är nog tänkt att utspela sig i en annan "alternativ framtid". Handlingen kretsar kring rockstjärnan Lo/Rez och den uppståndelse han orsakar, när han tillkännager sina planer på att gifta sig med en japansk datorgenererad sångerska, en idoru.

Den futuristiska inramningen till trots så är Idoru uppbyggd enligt ett ganska standardiserat thriller-recept. Historien berättas ur två alternerande synvinklar och varje avsnitt slutar med en spänningshöjande cliffhanger. Eftersom perspektivet byts i varje kapitel så får man inte veta "vad som händer" förrän man läst igenom hela det mellanliggande kapitlet. Fast då stöter man förstås på en ny spänningspuckel i slutet av det och måste läsa ännu ett kapitel, och så vidare...

Det här kan tyckas vara ett ganska billigt sätt att fånga läsarnas uppmärksamhet på, men Gibson hanterar tekniken så skickligt att det blir näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Läsningen intensifieras och man blir fångad av berättelsen.

Något som känntecknar Gibsons alla böcker är hans karakteristiska språkbruk. Det tydligaste stildraget är de många långa och komplicerade omskrivningarna, som t ex

Det ormlika ärr som klöv hans ena ögonbryn slingrade sig upp på en ny koncentrationsnivå.

Det är visserligen ett målande och poetiskt uttryck, men också en tungrodd och otymplig mening som får läsflödet att stanna upp. Fast det är klart, utan sådna meningar skulle väl Gibson inte längre vara Gibson. Och tempot i den här thrillern räcker ändå till.