Ingen Monthy Python-sketch

Hemmingways stol

Michael Palin

Norstedts, 1997

Michael Palin är väl mest känd som en av medlemmarna i Monthy Python-gänget, men när han nu debuterar i romanform är det med en text som ligger mycket långt från den crazy-humor som gjorde TV-programmet världsberömt. I stället kännetecknas boken, åtminstone till en början, av långsamt tecknade miljöbilder från den engelska landsbygden.

I grund och botten är det en saga om gott och ont. Det goda är ett gammeldags postkontor där kunderna trivs och pratar med personalen. Det onda bär slips och pratar om förändring, effektivitet och kölappssystem. Sentimentaliteten inför ett gammalt postkontor är väl en hedervärd känsla (speciellt i dessa tider av misslyckade mekaniseringar och portohöjningar), men stundtals blir landsbygdsromantiken väl kväljande och "skurkens" motiv, att hämnas på postverket för deras orättvisa behandling, hör väl snarare hemma i serietidningsvärlden än i en seriös roman.

De flesta av karaktärerna är förvånansvärt endimensionella. Den enda som uppvisar något slags djup är huvudpersonen, en biträdande postdirektör som bor hemma hos sin mamma och har cykelklämmor på byxbenen. Han är en mes, som inte vågar stå för det han tror på och därför blir grymt överkörd av livet, ett tragiskt öde så gott som något.

Berättelsen om hur han kan hitta en ny styrka genom att identifiera sig med sin idol, Ernest Hemmingway, känns också värd att lyssna på. Men i övrigt är boken en besvikelse, för visst kan man vänta sig mer av någon som en gång räknats bland världens roligaste personer.