Skruvat och läsvärt

Flodhästen

Stephen Fry

Boströms, 1998

Med "Flodhästen" fortsätter Boströms förlag sin utgivning av den engelske skådespelaren och författaren Stephen Frys romaner. För alla oss som bländades av genialiteten i Frys första bok, "Lögnaren", är det en välkommen händelse. Även om "Flodhästen" inte riktigt når upp till samma explosiva tempo som "Lögnaren" - här och var tappar handlingen fart - så är det en mycket läsvärd roman.

Huvudpersonen i "Flodhästen" är Ted Wallace, en grälsjuk och lätt alkoholiserad teaterkritiker, som dras in i en besynnerlig historia centrerad kring hans svärmiske gudson David. Genom sin barnsliga oskuldsfullhet tycks David ha kommit någonting sant och äkta på spåren, en kraft som ligger utanför den cyniske Teds föreställningsvärld. Men allt är inte vad det synes vara och när Fry skruvar åt intrigen två extra varv ställs alla roller på ända.

Till formen liknar "Flodhästen" en typisk engelsk deckarhistoria. I den lantliga herrgård där romanen utspelar sig hittar vi alla de klassiska ingredienserna, från den cyniske men intelligente huvudpersonen, till det obligatoriska middagstalet då historien nystas upp och alla mysterier avslöjas. Men den bokslukare som tar "Flodhästen" för en vanlig deckare kommer nog att sätta i halsen.

Frys språk flyter jämnt och obehindrat över sidorna. Han engagerar, inspirerar, lyckas med konststycket att vara rolig utan att bli flåshurtig och vågar samtidigt dyka ned i de mörkare sidorna av den mänskliga själen. Därmed inte sagt att "Flodhästen" inte har sina problem. Ibland riskerar personteckningarna att slå över i karikatyrer och berättarformen - som växlar mellan olika personers perspektiv, brev, dagboksanteckningar och vanlig prosa - känns också något ansträngd. Allt sammantaget är det dock en mycket underhållande bok och en frisk fläkt i höstens bokflöde.