Fightern från Fittbergsliden - uppkäftig roman av Zebaot X

Fightern från Fittbergsliden

Zebaot X

Bäck Media & Förlag, 1995

Fightern från Fittbergsliden handlar om något så ovanligt som klasskamp. Bokens huvudperson Zebaot X (som alltså är namne med författaren) försöker etablera sig som författare, men motarbetas ständigt av medelklassen på grund av sitt proletära ursprung. Det hela börjar redan på skolgården där Zebaot snabbt får rykte om sig som en slagskämpe, med påföljande samtal hos skolpsykologer och kuratorer. Zebaot flyr till den litterära världen, men finner till sin besvikelse att precis samma maktstrukturer råder där.

Språket i boken är blodfyllt och stundtals riktigt uppfriskande. Andra gånger tas svängarna ut litet väl mycket och det hela faller platt till marken, i meningar som: "Långsamt slöt jag de av trötthet rödbrända ögonen och fyllde lungorna med lugnande syreatomer." Porträtten av Zebaots antagonister känns också många gånger överdrivet parodierande. I början av boken möter vi till exempel skolpsykologen "Kulla-Gulla Badeau-Fridasdotter".

Zebaot ser gärna sig själv som en klasskampens hjälte, men bakom retoriken är det svårt att hitta någonting annat än renodlad egocentricitet. Övertygad om sin egen moraliska förträfflighet och sin genialitet; utser han sig gång på gång till den bäste författaren i världen. Även på andra områden, intar han samma elitistiska attityd. Det finns inte en företeelse, som inte utsätts för hans hånleende och förakt. Hans författarkollegor avfärdas med svepande formuleringar om "tanketräck", "intellektuell inavel" och "saknade hjärnor". Stundtals avslöjar han ett hat som förvånar läsaren:

"...och så sist men inte minst; boken med den gigantiska och blygsamt självbespeglande titeln Varför måste alla tjata om att jag är bög hela tiden och dom som inte fattar hur begåvad jag är är homofober hela bunten av det unga massmedia fenomenet Anus Bordell som stirrade rakt ut från omslaget med sina strumadefekta koögon. [...] Anus Bordell var ett geni med sitt tjänstvilliga lilla rövhål i dessa aidstider, visst var det så. Konstnärligt däremot var han lika intressant som formfranska..."

Zebaots genialitet består egentligen inte av något annat än denna överlägsna attityd. Eftersom han ser ner på alla andra människor, så måste han ju vara den smartaste.

Nu ska man kanske inte beskylla författaren Zeboat för att hysa samma åsikter som sin huvudperson. Men det spelar egentligen ingen roll, Zeboats utläggningar om sin egen storhet och andra människors underlägsenhet, blir ändå jobbiga i längden.

Boken är som bäst i de mindre rabiata styckena, de som är mer koncentrerade till handlingen. Där är personteckningen bra och som läsare rycks man lätt med i berättelsen. Ett kärleksstycke i mitten av boken känns pinsamt med repliker som: "Kom, min prinsessa. Kom så går vi och letar upp äventyret.", men om man förmår att ha överseende med sådana avsnitt så visst kan man läsa den här boken.

Som en underklassroman och ett hot mot etablissemanget är den tämligen misslyckad. Zeboat sluggar i alla riktningar och skrämmer därför inte någon. Läst som en konventionell roman är den halvhyfsad. Men det var förmodligen inte vad författaren avsåg.