Melankoliska monologer

Eros tårar

Rose Lagercrantz

Norstedts, 1998

Rose Lagercrantz nya bok "Eros tårar" består av sju monologer om kärlek där de ensamma rösterna talar från olika platser och tider. Vi får till exempel följa Berthe Mourisot när hon sitter modell för målaren Manet och en ung violinist som köper ett smycke till sin flickvän i stället för att försäkra sin miljonkronorsfiol.

Som titeln antyder så är det inte den lyckliga kärleken som Lagercrantz vill skildra. Det är kärlek som sviks, kärlek som falnar eller kärlek som redan från början är omöjlig. Att berättelserna återges i monologform känns som en naturlig. För vad annat än monolog finns kvar, när dialogen har brutit samman.

Om det finns något gemensamt drag i Lagercrantz monologer så kan det sägas vara stillhet och kontemplation. Monologerna mynnar ofta ut i långa inåtvända funderingar över sakernas tillstånd och jag kan känna att jag saknar hetta, passion och galna infall.

Ändå måste jag tillstå att jag trivs rätt bra i Lagercrantz milda, eftertänksamma melankoli. Men det kanske bara beror på mina egna romantiska föreställningar om den omöjliga och olyckliga kärleken - den kärlek som aldrig behöver tyngas ned av det verkliga livet med alla dess vardagliga trivialiteter. Den renaste, sannaste och ädlaste formen av kärlek. Ända tills man försöker röra vid den och upptäcker att den inte finns.