Långrandig kostymroman

Den sinnrika smärtan

Andrew Miller

Norstedts, 1998

Kanske beror det på att jag tillhör MTV-generationen men om en bok inte har sprattlat till åtminstone ett par gånger på de 100 första sidorna, så brukar jag förklara den dödfödd. Visst kan det ibland vara en förhastad slutsats. Tolkiens "Bilbo" får ju till exempel så småningom upp ett riktigt hyggligt tempo, trots att de första 50 sidorna ägnas åt att räkna upp vad Bifor, Bofur, Bombur och alla de andra dvärgarna tycker om att äta till frukost. Andrew Millers bok "Den sinnrika smärtan" bättrar sig också efter en stund, men fortare än travtakt rör den sig aldrig.

Egentligen är det underligt att jag inte gillade boken bättre, för upplägget är på många sätt lovande. Den utspelar sig i 1700-talets England där Elizabeth Dyer föder ett märkligt barn - till synes oförmöget att känna vare sig smärta eller andra mänskliga känslor. Barnet får namnet James och i boken får vi följa honom när han, just tack vare sin ovanliga känslokyla, bryter sig loss ur sin fattiga uppväxtmiljö och gör sig ett namn som skicklig kirurg. Allt förändras dock, när han en dag plötsligt får sina känslor tillbaka.

De 1700-tals-miljöer som skildras i romanen är både detaljrika och trovärdiga. Kanske är ett av bokens huvudproblem att den tycks nöja sig med dessa mustiga miljöskildringar och att historien någonstans går förlorad i den historiska uppvisningen. Det blir ett slags kostymroman av det hela - en romanform som alltid åtnjutit en viss popularitet i England (Millers hemland), kanske för att den påminner om imperiets storhetsdagar. Själv har jag svårt att se dess charm.