När mätte du din frus ansiktsvinkel sist?

Vi vill gärna tro på objektiviteten i de fakta och värderingar som presenteras i media. Vi vill tro, för det ger oss någonting att hålla fast vid. Först när vi läser texter från en annan kultur, eller från en annan tid, kan vi ana inskränktheten. Vi kan ana den och vi börjar misstänka att det vi kallat objektivt, bara är det, vars subjektivitet vi inte märker.

En tvättäkta zulu

En sådan text är boken Bland zuluer och karanger, skriven 1924 av J.E. Norenius. Den berättar om svenska kyrkans mission i Sydafrika under slutet av 1800-talet. På den tiden var idén om människors lika värde, i de flestas ögon, kanske inte mycket mer än en idé. Något som antyds av Norenius beklagande ord "många äro de förluster som dessa folk tillfogat sina angripare", när han berättar om bantufolkens kamp mot de mångdubbelt bättre beväpnade kolonisatörerna.

Idéerna om att olika folktyper hade olika väldefinierade egenskaper, dvs rashygienen, hade år 1924 ännu inte befläckats av nazisternas massutrotningar. Norenius beskrivning av zuluerna var sålunda rumsren:

"Genom såväl yttre som inre egenskaper höja sig zuluerna i mångt och mycket över bantufolken i allmänhet. De synas av naturen vara bestämda att intaga en ledande ställning bland dem. I fysiskt hänseende äro de väl utrustade. I stort sett äro de ett ståtligt och välbyggt släkte, kraftigt och högrest. Deras lemmar äro harmoniska och väl utvecklade, händerna och fötterna välformade, hela gestalten symmetrisk. Huvudets bildning är god, ansiktsvinkeln ganska rät och pannan vanligen hög och bred. Hakans form är ej ful och tänderna äro regelbundna och elfenbensvita. [...] Det minst tilltalande hos dem äro läpparna, som ofta äro tjocka, samt näsan, som vanligen är klumpig och tillplattad vid roten. Det fula och oregelbundna i anletsdragen förtages dock av de livfulla ögonen, som särskilt hos de unga är mycket vackra."

ännu mer verklighetsfrämmande blir det när Norenius vill beskriva zuluernas psykiska företräden.

"Zuluerna sakna ej rika själsanlag. [...] Genom känslolivets växlingar kunna fina drag av mänsklighet uppenbara sig hos zuluen. Det kan ej förnekas, att han stundom är mäktig av djupare och ömmare känslor. I förhållandet mellan makar och förlovade kan ej sällan verklig kärlek spåras och ge sig vackra uttryck."

En annan godbit är Norenius beskrivning av de hedniska danser som zuluerna ägnar sig åt.

"Det är ofta något obeskrivligt rått, vilt och orent över det hela. Till dansen sluter sig dessutom en hel del lekar, som barn och unga hava för sig och som vanligen utföras under sång. Dessa lekar och åtskilliga fester, som de unga också anordna, äro ej alltid av den renaste beskaffenhet. De uppenbara mycket av hedendomens råhet och styggelse och ungdomslivets tidiga förvildning och förkommenhet."

För att förhindra denna tidiga förvildning (som inte verkar skilja sig mycket från de flesta ungdomars) lät missionärerna uppföra flickhem och missionsskolor, där de genom "tukt och fostran" ville böja de hedniska nackarna inför Gud. Idén med att bygga skolor ter sig väl ännu i våra dagar som god, även om vi funderar något över "tukten" och det förbud mot att "syssla med och knyta kärleksförbindelser" som rådde. Den glädje vi känner solkas dock något, när vi läser vad missionär Ljungquist har att säga om ämnet:

"Vid skolan fäster jag mycket stor förhoppning. Målet är icke att lära eleverna att läsa, skriva o. s. v., utan att lära dem känna Gud. Därför tager kristendomsundervisningen fjärdedelen av skoltiden. De övriga ämnena studeras så, att de bliva invävda i kunskapen om det enda nödvändiga. Mången gång känner jag mig uppvärmd vid att se, huru det heliga ordet synes nedtränga i de ungas hjärtan."

Vi känner oss förmodligen inte lika uppvärmda som missionär Ljungquist, men åsikter omvärderas i våra dagar i en takt som kanske saknar motsvarighet i världshistorien. En hel del av det som ansågs förnuftigt för sjuttio år sedan, ter sig i våra ögon absurt. Men människorna som levde då var också människor.

Och om hundra år kommer kanske våra stora tankar och våra höga ideal att väcka samma löje.

Niklas Frykholm är en våt trasa fastklämd mellan två parallella universa.