Död åt dom goda

Egentligen borde man väl glädjas åt alla dessa människor som utan tanke på egen vinning arrangerar maskodlingar i källaren, basarer för svältande barn, eller gravar åt kasserade försöksdjur. Ja, glädje är den naturliga känslan inför dessa tecken på människans godhet. Men inom mig hittar jag bara hat. Jag vill bränna ner deras löjliga basarer och spränga gravplatserna i luften.

För vad somliga människor inte tycks förstå, är att allting är relativt. Det gäller inte minst moral. Och den oproportioneliga och helt förnuftsvidriga osjälviskhet som dessa människor uppvisar, får ju alla oss andra att framstå som uslingar, i motsvarande utsträckning. Deras ohämmade godhetsiver skapar en sorts godhetshets i samhället, som på lång sikt inte gynnar någon. När vi andra försöker leva upp till denna orimliga moraliska standard, svarar de omdelbart med att bli ännu präktigare. Det hela leder till en accelererande godhetskarusell, omöjlig att sätta stopp för. Det går inflation i hela godhetsbegreppet. Gud tvingas sänka ackorden.

Vi kan bara vara tacksamma över att även de godaste av människor begår sina misstag. Jag har till exempel hört ryktas att Birger Schlaug under ett besök i Turkiet i slutet av sjuttiotalet en gång begangade sig av klorblekt toalettpapper. Jojo, där ser man. Han är nog lika god kålsupare som oss andra.

Dessutom finns det ju de här vegetarianerna som bränner ner slakteribilar. Det visar väl att det finns en slags gräns för hur moralisk man kan bli. Försöker man vara för god, kan det nog lätt slå över åt andra hållet. Godhet och ondska möts nog runt om, på samma sätt som vänster- och högerextremism.

Dessutom verkar de flesta goda människor ha sneda och krampaktiga världsbilder. Kring godhet kan det lätt bildas slutna grupper av en närmast elitistisk natur. Kanske har goda människor haft en komplicerad barndom. Deras godhet är kanske bara ett försök att i efterhand leva upp till dominerande föräldrars oresonliga krav. Goda människor är nog i allmänhet lätt psykotiska. Det säkraste tecknet på sundhet är nog medelmåttighet. Men det trista faktumet kvarstår. Så länge som de goda människorna tillåts härja fritt på gator och torg kommer vi andra aldrig att komma från våra känslor av moralisk underlägsenhet. Död åt idealisterna! Död åt de goda! Länge leve de lätt depraverade!