Efter ett par års lyssnande på SHotQs egenartade jasstolkningar var det med stor spänning vi alla såg fram emot att få se sagda orkester begå sin scendebut, och vad kunde vara storslagnare än att få göra det med Bob Moog i egen hög person i publiken? Efter några dagars intensivt repeterande gav sig sålunda SHotQ på tre jazzklassiker, vilka framfördes helt manuellt utan någon som helst hjälp av sequenser eller förinspelade band. För att vara en elektronisk orkester av idag är detta ett anmärkningsvärt faktum. Det märks dessutom att orkestern består av rutinerade musiker, och det lätt studentikosa lyser igenom här och där och är svårt att dölja. Icke desto mindre svängde det hejdlöst, och "Stormy Weather" satt i huvudet i många dagar efteråt. Thereminsolot måste ha varit en rysare - att lära sig traktera detta instrument på några få dagar så pass att det går att uttyda den avsedda melodin. Det lyckas faktiskt någorlunda, med uppbådande av en oerhörd koncentration. Visserligen är det en bit kvar till både Clara Rockmore och the Kurstins, men ändå klart godkänt, och ordentligt mycket bättre än vad Jean-Michel Jarre presterade härom året. Ytterligare pluspoäng för det frenetiska patchandet mellan musikstyckena! Att byta klang på ickeprogrammerbara instrument kräver sin man, för att inte tala om välsorterade "patchsheets". Avslutningsvis är det gott att höra att denna odödliga musik även gör sig väl på analoga syntetisatorer, och trycket efter en officiell fonogramutgivning från herrarna i SHotQ har nu antagit ofantliga proportioner!

    /Rotwang