Startsidan > Släktforskning > Dokument > Urstark gästgivare i Frautjälen

Dokument 

Trollen i Fagertjälen

Släktkrönika från Hemmingen

Notis ur VK med anknytning till släktkrönikan

Åkerudd-Jonas ur VF

Urstark gästgivare i Frautjälen

Branden hos Lundströms och nya skolan i Sävast

Lösenords-
skyddade
dokument

<Tidningsartikel, förmodligen ur NV>

Urstark gästgivare i Frautjälen fick våldsman erkänna knivdåd

Gamla tiders gästgiveri- och skjutsstationsrörelse har väl ingen fullt jämförbar motsvarighet i modern tid, men det innebar i alla fall något slags rum-för-resande kombinerat med åkeri. Skjutstationen var skyldig att året runt till kombinerat med åkeri. Skjutsstatio- för personbefordran, och gästgiveriet skulle stå till tjänst med utspisning i nödvändig omfattning. Förutom den lilla skjutspenning som de resande hade att erlägga betalade länsstyrelsen fast årlig ersättning för hållande av skjutsstation. Den 86-årige f. d. gästgivaren i Frautjälen, kraftkarlen Karl-Anton Hellgren, har gott minne och berättar gärna om hur det var strax efter sekelskiftet.

På vägen mellan Bastuträsk och Norsjö ligger Frautjälen ungefär halvvägs och var därför lämplig som skjutsstation. Avståndet 16 km, till Bastuträsk och 20 km till Norsjö var ungefär lämpliga sträckor för snabbskjuts med häst. I nödfall kördes sträckorna upprepade gånger med samma häst under ett dygn, men vanligtvis utfördes endast en skjuts per häst och dygn. En del hästar hade uthållighet för hur många körningar som helst, tycktes det, men för de flesta var en hårdkörning till Norsjö ungefär vad de tålde.

Hellgren berättar att så länge tillbaka i tiden som han minns var det skjutsstation i Frautjalen, men då fanns ingen bebyggelse invid landsvägen utan det var en kilometer fram till byn. När Hellgren skulle skaffa sig eget beslöt han därför att bygga vid landsvägen o. svara för skjutsarna och gästgiveriet. Ar 1906 flyttade han till sitt nya hem. Under tiden fram till lastbiltrafikens definitiva övertagande av varutransporterna från järnvågen i Bastuträsk till köpmannen och konsumenterna i inlandet var "Karl-Antons däro Tjölom" också rastställe o. natthärbärge för forbönderna. Stallplats för 14 hästar fanns tillförfogande o. många gånger hade 'n Karl-Anton närmare trettiotalet främmande under sitt tak över natten. Med så mycket främmande folk i huset inträffade ju ett och annat som krävde andlig såväl som kroppslig styrka för att klara av, men ” 'n Karl-Anton" var i besittning av bådadera så allt gick bra. Men nog måste han ingripa på olika sätt alltsom oftast.
Han berättar bl. a. om en handelsresande som kom från Bastuträsk o. vägrade att betala skjutspengar till ynglingen som kört honom. Hellgren sa till att om han inte betalade så skulle pojken få beslagta hans varulagar o. ta det med tillbaka till sin husbonde som hade skjutsstation i Bastuträsk.

Agenten svarade att så mycket folk fanns inte i Frautjälen att de skulle våga sig på att ta av honom varorna. Hellgren ansåg det inte vara nödvändigt med nån folksamling för det och så lastade han väskorna i risslan och skickade iväg skjutspojken. Handelsresanden smög sig emellertid iväg och sprang upp pojken och tog igen väskorna. Denne vände då om till Hellgren och berättade gråtande vad som skett. Hellgren tog pojken med sig och lastade upp väskorna på nytt och så såg han till att pojken kom i väg. Agenten skar tänder och svor svavelosande ramsor men hade redan känt på Hellgrens stadiga nypor och föredrog att hålla sig i skinnet för att slippa bli kramad till mos.
Många gånger kom folk i fyllan och visade sig från sin sämsta sida men Hellgren hade en patentmedicin för alla bråkstakarna. Han lyfte dem resolut utom dörren och sa ifrån att ville de inte uppföra sig hyfsat så hade de ingenting inne i stugan att göra. I regel blev de också ganska ordentligt klämda under väg ut, varför de flesta önskade slippa ifrån vidare behandl. En o. annan ämnade i ilskan ta till rena bärsärkagången, men då tog 'n - Karl-Anton i så pass att de begrep att han menade allvar med sina förhållningsorder.

De flesta resenärerna var dock hyggligt folk och Hell gren har många gånger haft biskopar, landshövdingar och andra hög herrar under sitt tak. Ryktet om Karl-Anton Hellgrens kroppsliga krafter spred sig naturligtvis och det hände emellanåt att berusat kraftkarlar som kände sig omåttligt starka kom till honom och vit. mäta sina krafter med denne beryktade Karl-Anton. Bästa sättet, att tysta sådana skränhalsar var ju att gå med en duell för att få klarhet i frågan. Aldrig hände dock att utmanaren ville försöka på nytt.

Hellgren berättar hur det en kväll kom en känd norsjöbo o. skrävlade över sina enorma krafter men mannen var då så "knöl" att Hallgren inte låtsades om utmaningen utan lät mannen sova ruset av sig. På morgonen gjorde de upp att den av dem som inte med hundra kilos mjölsäck kunde göra vita fläckar i taket i visthusboden skulle bjuda alla nattens inhysing ar på en pilsner. Det gick så att den stackars utmanaren aldrig orkade få upp säcken över huvudet men Hellgren lyfte upp sin säck gjorde vita fläckar tills utmanaren tyckte att det räckte. o. sedan hördes inget skryt från det hållet. Hellgren var psykolog nog att inse att ju mer hans styrka imponerade desto lättare var det att hålla ordning bland dem som tog in hos honom över natten.

Ett av de otrevligaste minnena från Hellgrens gästgivartid var när han en natt blev väckt av en man som ville ha omedelbar skjuts till doktorn. Han var knivskuren i ena armen, och blodet strilade från såret för varje pulsslag. Hellgren frågade vem som gjort det och fick till svar att det var en man som tagit in hos Hallgren och låg där oppe i "snallarkammarn" på vinden. Hallgren såg och förstod att den sårade hade lidit stor blodförlust o. var illa däran. Han tog ett skoband och vred åt kring armen ovanför såret, men då "tuppade" mannen av.

Hellgren trodde då att slutet var nära förestående och sprang opp till dem utpekade dräparen och sa till att denne skulle följa honom ned. Gärningsmannen spelade oskyldig i det längsta, men Hellgren sa för honom att mannen som han i använt kniven mot höll på att dö och att missdådaren skulle få se på när offret gick hädan. Då föll den s.k. masken av knivskäraren och åsynen av dem till synes livlöse mannen förtog det sista av hans spotskhet. l samma veva återfick den skadade sansen och fick syn på sin plågoande och skrek: "Jo, se där står han: Det var den där som stack mej". Sedan förlorade han medvetandet igen. Hellgren fick da brått att sela en häst och bädda en släde för den skadade och sedan blev det sprängkörning till sjukstugan i Norsjö. Den sårade var ännu vid liv och med blodöverföring kunde han räddas till livet. Straffet för gärningsmannen kom att lyda på två och ett halvt års fängelse.

Minnena från dessa gångna tider är naturligtvis. av synnerligen växlande natur, den del ganska roliga, men den så vanliga fyllan gjorde att de flesta är av mera nedslående art. Men nog skulle man kunna erätta så att det fyllde åtminstone pratstunden.
Tiburtius.