Startsidan > Släktforskning > Dokument > Trollen i Fagertjälen

Dokument 

Trollen i Fagertjälen

Släktkrönika från Hemmingen

Notis ur VK med anknytning till släktkrönikan

Åkerudd-Jonas ur VF

Urstark gästgivare i Frautjälen

Branden hos Lundströms och nya skolan i Sävast

Lösenords-
skyddade
dokument

Trollen i Fagertjälen

Berättelse samlad av G.E. Lundberg m. fl.
Upptecknade av Emmy Hedström 1936

Omkring 1850 flyttade bröderna Per Andersson-Lundgren och Anders Andersson-Lundgren från Kattisträsk till fagertjälen, där de köpt ett nybruk. Nybruket hade till dess hört till Frautjälens ägor, och säljaren var den s.k. ”Tjäl-Zakris”. Per A: son-Lundgren bosatte sig med sin familj i den på nybruket uppförda gården. Bostaden var uppförd ett litet stycke sydost om Ant. Larssons nu ägandes gård. Den är för länge sedan riven, men en stor del av gårdens uthus finns kvar. Anders A: son-Lundberg byggde en ny gård ”västa-lida”. Även denna gård är riven och en ny gård är uppförd där nu Karlssons bo.

Det är egentligen Per A: son Lundgrens familj som är av intresse i denna skildring. Det som berättas här blir egentligen en slags kulturhistoria från 18talets senare del. Per A: son Lundgren o hans hustru Anna-Greta hade 10 barn: Anders, August, Maja-Lisa, Amanda, Herman, Karin, Klara, Matilda, Karl och David.

Hur hela denna barnaskara artade sig är ej bekant, men några dygdemönster kunde man ej vänta från ett hem där dans, kortspel och dryckenskap utövades varje helg.

Något anmärkningsvärt är ej berättat om de andra barnen, men Maja-Lisa och Amanda voro med om så pass egenartade tilldragelser att dessa förtjänas att räddas ur glömskan. År 1852 de båda flickorna voro i 15 resp. 17 årsåldern leddes deras steg en dag till en stor sten norr om gården. (Denna sten blev sedan kallad trollstenen) Helt oförmodat fingo de se en stor grann rödmålad bondgård. Av bondmoran blev de båda flickorna inbjudna i huset. Där var snyggt och propert och mat dukades fram på bordet. Det var enligt flickornas utsago de allra läckraste rätter som dukades fram.

Eftersom ingen egentlig gudsfruktan praktiserades i flickornas hem, hade de dock som sed var lärt sig bordsbön, varför de då de bjöds att äta förknäppte sina händer och läste den sedvanliga bordsbönen. I detsamma förvandlades bordets läckerheter till de mest motbjudande saker. Grodor, maskar, ormar och andra otrevliga djur krälade om varandra och flickorna rusade förskräckt upp från bordet, varefter de blev utkastade ur den granna stugan. När de kommo till verkligheten från denna trollvisit, sutto de båda vid nämnda trollsten.

Efter denna ”trolltägning” hände det åtskilliga gånger att flickorna försvunno utan att lämna minsta spår efter sig. Särskilt den äldre flickan Maja-Lisa var hårt ansatt av trollen. Hon berättade hur hon sett trollen och all deras egendom. De hade 10 kor, flera får och även några getter. Kornas namn brukade Maja-Lisa räkna upp, men berättaren (nämndeman J. A. Almkvist) kunde ej minnas mer än fyra av konamnen. Det var: á Driit, á Drät, á Ankerdam och á Säl.

Maja-Lisa blev mycket förändrad efter sin ”trollttagning”. Ofta utropade hon: ”nu ser jag trollen” varefter hon föll i vanmakt och blev helt styv i kroppen. Hennes föräldrar hade en gång kallat till sitt hem den s.k. Vormsele-Janken. Det var en ”klok gubbe” som botade sjuka och sysslade med ockulta ting. Flickan torde väl ha fått något kraftigt intrycka v denne man varför hon en gång yttrade: ”Då jag faller i vanmakt ska ni ropa i mitt öra: Jonken kommer! Då går det över.”

Försök gjordes att på flera sätt väcka henen ur vanmakten, och det kunde också lyckas ibland. Emellertid var det så pass svårt med flickornas sjukdom eller besatthet att föräldrarna försökte sig på både ett och annat för deras återställande.

Kyrkoherde Salander, som var kyrkoherde i Norsjö församlingar blev en gång ombedd att resa till Fagertjälen och besöka flickorna. En andens man troddes väl kunna få bukt med der onda vad det nu var. De båda flickorna voro dock alldeles otillgängliga för kyrkoherde Salanders nit. I stället fingo flickorna en rolig stund genom att åse trollens artighet och tjänstaktighet vid serveringen av våfflor och kaffe, som mor i huset ordnade till för prästen. Trollen riktigt fjäskade kring prästen, påstod flickorna. Då kyrkoherde S. satt sig i ”kibbiken” för att anträda hemresan, sågo flickorna hur rödklädda troll skrattande sutto runt kring släden och bak på kuskbocken. De syntes endast ha roligt åt kyrkoherdens besök. Ingen annan än de två flickorna var vittne till denna extra uppvaktning.

Som det ofta hände, att flickorna försvunno brukade ibland någon person vaka över dem nattetid, ty det var helst denna tid på dygnet de försvunno. Det hände dock att man trots denna bevakning kunde hitta sängen tom och den äldre av flickorna Maja-Lisa försvunnen. Det hände även att båda flickorna försvunno. Som inga spår syntes – även om det var spårsnö – var det omöjligt att söka rätt på de försvunna. På morgonen återkommo de och då var det spår rån trollstenen eller från ett stenröse i närheten av gården.

Olav Nilsson i Stensliden blev en gång ombedd att vaka över flickorna. Den natten sov de lugnt, men vid 4-tiden på morgonen fick Olav Nilsson i fullt vaket tillstånd höra musik från verktygshyllan i köket. Det var livlig och vacker musik, men ljudet liknade att det spelades på en gammeldags tonlåda. Ett annat ”trollminne” som Olav Nilsson berättat efter en annan sagesman, var att en av flickorna en gång skulle tvätta sig. Därvid blevo plötsligt både flickan och tvättfatet i ett huj kastade över golvet. Båda flickorna sågo hur trollen kommo fram och drucko upp det spillda vattnet. De övriga i rummet sågo att vattnet försvann.

En orolig båtresa

Maja-Lisa hade en tid vårdats i Frautjälen men var där mycket svårhanterlig, tidvis stormig. I Skellefteå verkade denna tid en framstående prästman vid namn Norrman. Han hade rykte om sig att vara en verklig andens man. Det beslöts nu att då ej kyrkoherde Salanders besök gjorde åsyftad verkan skulle man kalla denne gudfruktige präst till flickornas hem. Detta skedde midsommaren 1863, Olav Nilsson i Stensliden blev ombedd att skjutsa prästen. Maja-Lisa skulle därför hem till Fagertjälen och resan anträddes i båt över Lidträsket. Ett närvarande vittne (Britta Kullenberg) Berättade att Maja-Lisa vid detta tillfälle var så orolig att flera personer fingo hjälpas åt att hålla henne. Hon tycktes ha ett stort sällskap som hon umgicks med som de äldre ej sågo. Helt hastigt ryckte hon lös ena handen och sträckte ut den liksom för att mottaga något från någon. Därefter förde hon handen till munnen och sa att nu fick hon något riktigt gott varvid hon började smacka och tugga och tycktes stå i livlig kontakt med sitt - för de andra i sällskapet - osynliga umgänge. Ändamålet med hennes resa hem tycktes hon klart förstå. Det var för att de hade en präst i hemmet.

Midsommaren 1863 var det utlyst möte i Per A: son Lundgrens hem i Fagertjälen. Alla visste vem som skulle predika där. Nilsson i Stenliden hade nyss kommit hem med pastor Norrman från Skellefteå. De båda flickorna hos Per Andersson kände på sig att något ovanligt var i görningen. Maja-Lisa var mycket orolig. Även Amanda visade tecken till oro. Man enades om att två manhaftiga karlar för vardera flickan skulle svara för stillheten. Så kom prästen. Folket var samlat, allt vad som kök och kamrar kunde rymma. Det låg spänning och oro i luften. Berättaren (J.A. Almkvist) omtalar att detta möte hade en sådan karaktär att intrycken därav stå livligt för hans minne, oaktat han då endast var en liten parvel.

Pastor Norrman vars imponerande gestalt gav vördnad och respekt började mötet med psalmen: Hit o Jesus samlas vi att ditt helga ord få höra… Hans mäktiga ande tycktes gripa flickorna, men ej så att de blevo lugna utan istället fullkomligt rasande. De började tugga läppar och tunga så att personer skyndade till och stucko skedskaft mellan deras tänder för att förhindra detta. De män som sutto på var sida om flickorna hade en hård kamp för att hålla dem något så när stilla. Då de om en stund lugnat sig fortsatte mötet. Berättaren förtäljer att alla voro djupt gripna. Man hade liksom på känn att här stredo mörkrets och ljusets makter om själarna. Pastor Norrman talade sedan enskilt med flickorna och troligt är att han även enligt bibelns ord sökte lösa dem från det ondas makt.

Flickorna blevo också från denna tid lugnare och den yngre systern blev efter en tid helt återställd. Hon gifte sig sedan och blev bosatt i Långdal i Skellefteå församling.

Maja-Lisa fick fortfarande då och då vanmaktsanfall. Då hon med åren blev mer o mer besvärad av blindhet, var det rätt svårt för föräldrarna angående hennes vård. Blindheten var dock en åkomma som ej får föras på ”trolltagningens” konto. Långt tidigare hade det visat sig att hon led av nattblindhet (eller starrblindhet). Som det i allmänhet sker vid denna ögonsjukdom, förvärrades det hela och hon blev till sist alldeles blind. Maja-Lisas föräldrar hade under årens lopp satt sig i så stor skuld till firman A. Markstedt i Skellefteå att de slutligen för skuld måste gå från gård och grund (år 1868). Per A:son - Lundgren redde sig då ett torp med nödtorftig bostad i närheten av Frautjälen vid Braxträsket. Där fingo nu de gamla jämte Maja-Lisa ett hem. Torpet kallades av folkhumorn Fattas därför att allting fattades för bosittarna där. Per Anderssons bror Andreas Andersson Lundgren måste också av samma skäl som brodern lämna sitt hemman Fagertjälen. Varthän han flyttade är obekant.

Marklunds ägde nu hela Fagertjälen och sådde och skördade där i två år varefter Anders Larsson från Maurliden bytte sig till Fagertjälen. --- Här må nämnas att Maurliden var ett mäktigt skogshemman och bytet var därför ur ekonomisk synpunkt en dålig affär för Anders Larsson. Hans efterkommande prisade därför ej hans handlingssätt. Ursäktlig är denna dock därför att skogen ej då hade så högt värde.

Anders Larsson flyttade till Fagertjälen 1870. Han var en god och gudfruktig man som uppfostrade sina barn i fromma seder. I och med Anders Larssons inflyttande i Fagertjälen försvunno trollen för alltid därifrån. Deras flyttning bevaras i folktron så: En person mötte en tidig morgonstund en hel familj av dessa individer på flyttning ”nolöver”. Personen i fråga sa till trollgumman då han såg deras myckna egendom: ”Det var mycket rikedom det här”. Därtill svarade trollmoran: Inte är jag rik, men syster min som bor i Storklinten är så rik att hon har gullspång över träsket. En annan version av trollens flyttning från Fagertjälen lyder så: En bonde från Medle som hette Jonke brukade sälja potatis varför han kallades ”potat-Jonke”. På en resa efter gamla landsvägen träffade han ett stort ressällskap ovanför Pjäsörn. Resenärerna voro snyggt klädda och sågo förmögna ut. På Jonkes frågor varifrån och varthän svarade de att flyttade från Fagertjälen och skulle nu flytta till Ol-Ers-berget söder om Mensträsket. Potat-Jonke som var en kraftig karl försökte sig nu på att brottas med trollkarlarna. När han sedan efter brottningen fortsatte sin resa märkte han att hans kläder voro sönderrivna. Trollen berättade för Jonke att de ”dåliga grannarna” som kommit till Fagertjälen voro orsak till flyttning.

Vi ha förut berättat hur Maja-Lisas föräldrar flyttat till torpet ”Fattas” och hur Maja-Lisa var dem följaktig dit. Eftersom föräldrarnas ålder och fattigdom gjorde det svårt att kunna ge Maja-Lisa lämplig vård beslöts av fattigvårdsstyrelsen att hon skulle få flytta till klockaren m.m. K.O.Lidén för att där erhålla lämplig vård. Men även där plågades hon av vanmaktsanfallen. Vid dylika tillfällen syntes det som att ”klockaren” hade största förmågan att återkalla henne till medvetande. Sedan Maja-Lisa varit en tid hos klockare Lidén i Norsjö skulle hon auktioneras bort till den lägst fordrande vilket var vanligt den tiden. En man vid namn Markstet från Brännland hade därvid lägsta budet och Maja-Lisa fick därvid flytta till honom för vård. Maja-Lisas vistelse i Brännland blev dock av kort varaktighet. Hon fick ett vanmaktsanfall som ej syntes vilja upphöra. Markstet hade då ingen annan utväg än att skyndsamt resa med henne till klockare L. i Norsjö. Även denna gång lyckades klockarfar väcka henne ur vanmakten genom att kraftigt böja ihop armarna och ruska till överkroppen. Efter denna tilldragelse blev det aldrig fråga om att Maja-Lisa skulle utackorderas till någon annan. Hon vistades sedan hela sitt återstående liv hos klockaren i Norsjö. Under vistelsen i Norsjö förekom ett exempel på att Maja-Lisa besökt trollen.

Trollen hade ju flyttat från Fagertjälen till Ol-Ers-berget i Mensträsktrakten. Då Anna-Greta ”Smait” var ute och vallade uppehöll hon sig vid en tjärn belägen mellan Maurliden och Mensträsk. Där träffade hon plötsligt Maja-Lisa i sällskap med trollen. Huruvida Anna-Greta ”Smait” då samtalade med Maja-Lisa är obekant. En tid därefter var det kyrkhelg i Norsjö. Den s.k. Stamp-Stina gick i sällskap med Maja-Lisa på väg till kyrkan varvid de gingo förbi den tidigare omtalade Anna-Greta ”Smait”. (Hon var från Mensträsk) Fastän de ej tilltalade varandra yttrade Maja-Lisa: Jasså är ”Smait” Anna-Greta ute idag. Hennes sällskap förvånades över att Maja-Lisa igenkände Anna-Greta då hon var blind och de ej tilltalat varandra. Deras bekantskap härledde sig från Maja-Lisas besök vid skogstjärnen.

Maja-Lisa brukade ibland berätta om sina upplevelser. Hon var själv övertygad om att hon var trolltagen. Emellertid blev hon på ålderns dagar en avgjord, frälst och lycklig kristen. Vanmaktsanfallen upphörde därefter. Maja-Lisas största glädje blev nu att sitta i missionshuset och uppbyggas av guds ord. Med ett lyckligt ansiktsuttryck åhörde hon förkunnelsen om den frälsare som kan fullkomligt frälsa människans barn ifrån ondo. År 1908 slutade Maja-Lisa Lundgrens tragiska liv. Här får tillämpas dessa ord. Bärande är tron att detta liv är blott en övergång till det eviga och rätta fritt från uselhet och tvång. För Maja-Lisa var denna sak klar och viss. Hon var frälst från det ondas makt för evigt.

Tillägg

Under den tid Maja-Lisa vistades hos klockare Lidén i Norsjö (nära 25 år) utförde hon ladugårdsarbetet där till sitt husbondfolks belåtenhet. Trots blindheten blev arbetet med kreaturens vård en sådan vana att hon i detta ej stod efter seende personer. Det var säkert också en välsignelse för henne att få utnyttja tiden på detta sätt.

Historien om Trollen i Fagertjälen

När Per Anderssons hustru en gång kokade gröt, sågo de besatta flickorna att trollmor satte sin gryta bredvid hennes. Då mor i huset öste mjöl i grytan förr hälften i trollmors gryta varför även hon fick en stadig kornmjölsgröt. Flickorna sågo detta så tydligt att de förundrades över moderns okunnighet därom. (Berättar Britta Kullenberg)

Per Andersson Lundgrens pigor Marta Lundkvist och Eva-Greta Nilsson (senare bekant som ”Finnlidmor”) berättade: Husbondefolkets sängplats var i köket. Pigorna lågo i kammaren. Marta som var äldre brukade stiga upp först på morgnarna, tända eld och koka kaffe. En morgon sade hon till sin kamrat Eva: ”Stig opp i marjanom däu få säj om hunn-halen denna kom fram” I jär sä läis sej han spreint jär i halv-mörkre vårenda marja”. Det var nämligen så att det inte fanns någon hund på gården. Pigan förstod nog att det var onaturligt med morgonbesöken i all synnerhet som hunden efter sin inspektionsrunda försvann i husmoderns vid sängstolpen upphängda kjol. Ej underligt att den bastanta pigan blev irriterad efter dessa upprepade besök. Den yngre pigan, Eva, som vid vuxen ålder blev ladugårdspiga hos Per Andersson berättade hur hon en del morgnar kunde finna korna lösa ur sina bindslen. En del kor voro ofta placerade i kalv- eller fårkättarna varvid ingen grinda var öppen eller upprivan. Det såg ut som korna blivit lyftade över kättbalken eller gringen.

Samma berättare hörde ett slags pinglande som av små klockor från taklisten inne i köket. Om man stannad i arbetet för att lyssna blev det alldeles tyst men om ingen brydde sig om musiken fortsatte den. Anna-Lovisa berättar. En bonde från Medle förlorade en sommar sin häst från betet. Som hästen var köpt i Norsjö, förstod bonden att hästen hade ”trått” åt det hållet varför han begav sig dit för att söka sin häst. I Pjasörn fick han veta att hästen varit synlig i Fagertjälens trakter. Då bonden kom dit gick han in i den första bondgården han fick se, och fick där bekräftelse på att hans häst fanns i närheten jämte några andra. Han bad därför att få köpa sig mat men detta vägrades. Moran upplyste dock resenären om att han i nästa gård säkert skulle få köpa mat. När han kom in i nästa gård fick han till sin förvåning se att där var samma husmor som i förra gården. Vid hans anmärkning härom tycktes gårdsfolket ta så illa upp, att han nekades köpa mat. Han hittade emellertid sin häst på det angivna stället, men den bondgård han först gick in i var försvunnen. Det var således en trollgård.

Karl Berglund i Stensliden som var i sin krafts dagar den tid då trollen huserade i Fagertjälen berättade: Jag försökte kroppsligen bestraffa trollen och frågade därför de besatta flickorna var trollen vistades. När flickorna utpekade platsen tog jag en stadig stör och slog kraftigt med denna vid det anvisade stället. Enligt flickornas utsago hade denna ”luftmanöver” ingen betydelse. Därefter försöktes med målskjutning, men blykulorna voro ej effektiva. Berglund gjorde därefter en kula av ett silvermynt och siktade på den angivna platsen. Trollen som upplyste flickorna om att en trollkarl därav blev sårad i ett ben klagade samtidigt på Berglunds bristande tro på trollen varför de ej voro i stånd att straffa honom för ans djärva tilltag.

Som i det förgångna är nämnt var Maja-Lisa inackorderad i klockargården. Det uppdagades att Maja-Lisa ställt så till att hon skulle bli mor. Under denna väntans tid fick hon flyttas tillbaka till sina föräldrar. Vanmaktsanden släppte henne emellertid ej oaktat hon bar på ett nytt liv. Det hade visat sig att klockarens stadiga röst och kraftiga armar kunde vecka henne till medvetande. I hemmet var det däremot svårt att väcka henne ur vanmakten. Vid ett sådant tillfälle när Maja-Lisa i flera dagar legat i detta sjukliga tillstånd beslöts att Karl Lundgren i Pjäsörn skulle skjutsa henne till klockaren i Norsjö för att hon om möjligt skulle befrias från vanmaktsanden. Lundgren hade en stor svart häst som tog backarna lika fort som en modern bil. Maja-Lisa bäddades på flaken i en ”Anders-Jaksa-kärra”. I denna låg hon utsträckt som en solfjäder på bräder under sitsen. Så bar det iväg med rasande fart. Kärran skakade så att Lundgren tyckte att Maja-Lisa skulle ha vaknat även om hon vore död. Men hennes stelhet försvann först när klockarfar tilltalade henne och ruskade liv i hennes stela kropp. Sedan Maja-Lisa fått barnet återvände hon för alltid till klockargården där hon, som förut nämnts, skötte om ladugården till sitt husbondefolks belåtenhet. Hennes barn en flicka, lever ännu och torde nu vara i 50-års-åldern. Hon är mindre försigkommen och socknen har delvis dragit försorg om henne. Hennes vistelseort har delvis varit i Bjurträsk och dels hos Karl Berglund i Svansele.

Maja-Lisas nattvardsgång m.m.

Åren 1866-67 läste Maja-Lisa skriftläsning. Det gick lugnt och bra tills sista lördagen. Då vägrade hon gå in i kyrkan och måste därför med våld införas. I kyrkbänken fick man även med våld fasthålla henne., då on var mycket orolig, ”blåste och stånkade” och hade ibland fötterna på bokbänken. Följande söndag vid nattvardsfirandet spottade hon ut nattvardsbrödet. Berättat av Sara-Kajsa Lindkvist i Örträsk född 1887.

Mor Hällgren i Frautjälen berättade en händelse som hon själv bevittnat. Maja-Lisa och hennes mor skulle bevista en storhelg i Norsjö. Det var troligen en missionsmöteshelg. Komna inom kyrkdörren gjorde Maja-Lisa absolut motstånd och kunde ej förmås att gå vidare. Den framstående gudsmannen Zakarias Lindmark var vid detta tillfälle i kyrkan. Han gick fram till flickan, tog henne vid handen och ledde henne utan motstånd till en av de främsta bänkarna i kyrkan. Vid denna gudsmans sida blev hon fullkomligt lugn.

För många år sedan sutto tre ungdomar och samtalade om ockulta ting. En av dem ville framhålla att man ej så tvärt skulle nonchalera de äldres utsago om troll och ”oknytt”. Härpå fick han det genmält av sin bror: Jag riktigt skäms över att du som lever i denna upplysta tid skall tro på dylikt skrock. Nej det är bara nonsens och inbillning alltihop. Den tredje i sällskapet som suttit tyst och åhört diskuterandet sade då: Min mor talar sanning och hon är en gudfruktig kvinna. Hennes hem var beläget i närheten av Fagertjälen. Då hon berättade om de s.k. Fagertjältrollen och om Maja-Lisa Lundgrens upplevelser måste man, om man vill eller inte, förstå att det finns mycket mellan himmel och jord som vi ej kunna förklara.