Startsidan > Släktforskning > Dokument > Släktkrönika från Hemmingen

Dokument 

Trollen i Fagertjälen

Släktkrönika från Hemmingen

Notis ur VK med anknytning till släktkrönikan

Åkerudd-Jonas ur VF

Urstark gästgivare i Frautjälen

Branden hos Lundströms och nya skolan i Sävast

Lösenords-
skyddade
dokument

Släktkrönika från Hemmingen Norsjö

Norsjö socken har gamla anor, och redan under Gustaf Vasas tid fanns bygden tecknad i en s.k. jorda bok där Norsjö ståtade med 5 ökar, dvs. gårdar. Om byn Hemmingen har samma aktningsvärda ålder har inte klarlagt menar han säkerligen ett par tre sekler på nacken har N.V.-s korr. sign. Hede Gård utforskat. Det är en imponerande släkttavla som presenteras och ger en intressant bild av utvecklingen inom den förhållandevis lilla byn. Byn Hemmingen i Norsjö socken har ett vackert läge invid sjön med samma namn. Detta är också fallet med de närbelägna gårdarna Norrbo och Stenaborg liksom byarna Pjäsörn och Lidträsk m.fl. med dessa många sjöar och vattendrag. När den första bebyggelsen började i Hemmingen vet man inte men en tradition förtäljer att byn skulle vara mellan 400-500 år gammal. Alldeles så gammal torde den dock knappast vara ty första gången man hör talas om Norsjö var 1545 och då omnämndes inte Hemmingen. Kung Gustaf Vasa hade då låtit göra en förteckning över byarna inom landet, en så kallad jordabok, och denna återfinner vi två byar i socknen. Norsjö med fem rökar (gårdar) och Långträsk med två. Men mycket talar dock för att byn har rätt hög ålder. År 1811 var Hemmingen undantagandes Norsjö by en av de folkrikaste byarna inom socknen med 24 personer och överträffades då endast av Risliden och Långträsk med 27 personer. I Kattisträsk 25 personer. I Pjäsörn, Mensträsk och Petisträsk 31 på vardera stället.

Hemmingen.

Var de gamla i byn veta att berätta var att den förste som bosatte sig där hade en stuga nere vid sjön Hemmingen, som betyder hemsjö, men vad denne hette vet man inte. Han idkade fiske och hade troligen även brukat någon jord, ty en del odlad jord i byn var mycket gammal. Den förste bebyggaren i Hemmingen som man med säkerhet känner till var en man vid namn Jon Larsson. Han var förr 1767 och avled 1848. Den gård han bebodde stod på den plats där Olof Larsson (ol-Larsa) gård nu står och den kunde mycket väl ha varit uppförd 1751 troligen av Jon Larssons far. En murstock från denna stuga, vilken finns hos en av J. Larssons ättlingar Ferdinand Sjölin i Hemmingen har nämligen årtalet 1751. Sjölin har för övrigt i sin ägo flera gamla föremål, bl.a. ett finkammarbord, en högsäng och en kryddmortel som den tididen hade värderats till 25 öre. Denne Jon Larsson ägde på sin tid kronoskattehemmanet 3:16 mantal nr. 2 i Hemmingen då tax.-värde till 790 r banko, och dessutom stenborg och var en mäktig man. När han slutade ägde han 9 kor, 4 körhästar, 2 föl, 25 får och andra kreatur. Byn var vid den tiden känd och det sades ända nere i Skellefteå att ”alla kunde inte få bo i Hemmingen”.

Jon Larssons hustru, Beata Christina Nordberg, var född 1768. Det har talats om att en förnäm dam från Stockholm skulle ha varit gift i Hemmingen, att hon dessförinnan skulle varit hovdam o.s.v., men om det är denne Norberg som åsyftas vet jag inte, fast alldeles otroligt är det inte, eftersom maken var en man av denna släkt och det inte var någon av Larssons söner som hade hustru därifrån. Den litteratur som fanns i makarna Larssons hem behöver givetvis minst av allt vara något stöd för det antagandet, men det kan ha sitt intresse se vad som i ett dåtida bondhem. Förutom en gammal bibel och Mose och Lamsens visor och Norborgs postilla, som ju förekom ganska allmänt, fanns där bland religiösa böcker Arndts sanna kristendom, Kraft Theologia G lli förklaringar över Nya Testamentet samt bland andra skrifter Latinska Grammatiken. Makarna Larsson hade två söner, Jonas, kallad Jon Jonas blev först ägare till ”Sörgården” i Hemmingen och senare även till Stensborg medan den andre sonen Johan Lundström flyttade till Ursviken. En son till den sistnämnde var Per Lundström, född i Hemmingen men senare bosatt i Medle och han var far till Frans Lundström Medle, Konrad Lundström Tväråliden och Viktor Lundström Norsjö, samt farfader till Ferdinand Sjölin i Hemmingen och dennes bröder. Jon Jonsas söner voro Efraim, Anton (Ant) och Jonas, kallad Hemmings-Jonk, men av dessa finns nu inga efterkommande i Hemmingen utan de äro bosatta på skillda platser inom Norsjö och andra socknar i länet samt i Norrbotten. I övrigt hade makarna Larsson döttrarna Britta Caisa gift med John Norback fr. Krokträsk, som på den tiden hörde till Arvidsjaurs socken, Gustava Johanna, gift med Carl Olof Johansson fr. Kalvträsk, Maria Agatha, gift med Jakob Gran (Gammel-Gran) i Norsjö, och Stina Lisa gift med Per Björk d.ä. i Norsjö. Det bör här nämnas att tre av dessa makarna och Jon Larssons mågar voro brödre Norback, Gran och Björk alla tre födda i Norsjö. Den gård i vilken de växte upp och föddes står ännu kvar och ägs av hem.äg. Karl Lundberg i Sörbyn Norsjö mop. Denna uppgift bör vara av särskilt intresse för kvarbovareborna m.fl. inom Malå. Det var denne Norbäck som omnämndes i en artikel fr. Kvarbovare i N.V. den 27 juli i år och som således har haft fäbod i Kvarbovare och blev den förste bebyggaren där. En dotter till Norbäck var gift med Lars Gustav Lundström, som blev byns stamfader. Från Norbäck stammar även flera andra Malåbor.

I Hemmingen fanns under Jon Larssons tid två gårdar; ”Sörgården” som han själv bebodde, samt ”Nölgården” men vem som ursprungligen bebodde denna vet man inte. Det enda man riktigt känner till om honom var att han var den svagare av de två och att de till följd därav inte riktigt dragit riktigt jämnt. ”Sörgården” kom som nämnts att övertagas av Jon Larssons son, Jon Jonsa, medan grannarna sålde sin gård till en man vid namn Lars Nilsson (Lars-Nisa) vilken blev stamfader till släkten Alm (bl.a. Ernst Alm), Jakobsson och Larsson i Hemmingen m.fl. Någon har berättat att Lars Nilsson var smed och stammade från Belbien eller Holland och var av vallonsk börd. Hur därom var vet jag inte, men det finns åtskilliga sannolikheter som talar för det. Hur som helst hade Lars Nilsson tröttnat på smedsyrket och en dag kom han till Hemmingen och inköpte Nölgården. Han hade många barn. En av döttrarna var gift med Ol-Larsa i Stensliden, stamfader till släkten Berglund. Sonen Fredrik bosatte sig i Brännäs- därav benämningen Fredrik-Larsa-udden och hans avkomlingar ha funnits på olika platser bl.a. Barliden, Anders Larsson bosatte sig inom degerfors och Olof Larsson inom Jörn, samt Lars Johan Larsson Ekman ”Gammel-Alid-Lasse” i Godtiärn, och blev den förste bonden där och stamfader för den Ekmanska släkten som utgått därifrån. En annan av Lars Nilssons söner var Nils Larsson, kallad Nils-Larsa vilken stannade i Hemmingen. Han var far till bl.a. Anders Gustaf, som bosatte sig i Finnliden, Norsjö. Lars Anton Alm, Karl Henrik Nilsson, Jakob Nilsson och Otto Dunder. Den sistnämnde övertog den gård far hade satt upp. Den gården som var uppförd på den plats ”Nolgården” hade varit belägen står ännu kvar och är byns äldsta och tjänar numera som byns skola. För detta ändamål reparerades den första gången omkr. 1912. Lars Anton Alm var far till Villhard och Anton Alm och Viktor Larsson, fader till släkten Alm och Larsson i Hemmingen, dock ej Olof Larsson vilken från möderhemmet stammar från denna släkt. Karl Henrik Nilsson var far till Frans Karlsson i Almlund och Olof Karlsson i Svartliden m.fl. och Jakob Nilssons söner voro Farian Jakobsson som nu är 70 år gammal, och Zakri Jakobsson. Den sistnämnde som snart är 82 år gammal var född samma år som den gård han äger och bebor var uppförd, 1865. Själv berättar Zakri Jakobsson att han från modernet härstammar i fjärde led från en man vid namn Herman-Tomsa (Tomasson) och visar ett självporträtt, en skulptur av stamfadern. Han har ärvt den efter sin morfar och har den uppsatt på väggen i ett av sina rum. Det är med ram och allt skuret i trä med huvudet i ungefärlig naturlig storlek av björkmassa. I all sin prägel ser klädedräkten ut att ha varit från Gustaf IIIs tid, vilket för övrigt stämmer ganska väl med tiden om man utgår från att det dröjt något innan klädmodet nådde dessa trakter. Herman-Tomsa var 19 år gammal då han gjorde denna skulptur, berättar Jakobsson. Han var på den tiden getare och hade suttit och sett sin bild i en källa och från denna först gjort en teckning. Man är inte riktigt säker på var denna källa finns men någon har sagt mig att det skulle vara den som finns på den så kallade Hermansgården i Pjäsörn. Denna Herman-Tomsa, som skulle ha varit bosatt i Frautjälen och vars far var Tomas-Ersa efter vilken Tomasliden i trakten av Risliden troligen uppkallats, hade även besökt Stockholm för att studera bildhuggeri och en sägen berättar att han var sin mästare överlägsen när det gällde att avbilda skogens vilt.

Om man medräknar Norrbo finns nu 23 familjer i Hemmingen. Norrbo är ett relativt nytt ställe. Det var änkefru Amanda Johansson och hennes make Johan Johansson, född r Risliden och död 1931, som började där. De gifte sig 1887 och inköpte en avsöndring av Otto Dunder, byggde en egen gård och började bryta mark, varefter deras söner togo vid. Fodret till kreaturen hämtade de i början från slåttermyrar som de bärgade på hälften – dvs. de fick behålla ena hälften och ägaren den andra. Av hennes barn lever tre, därav två pojkar, Joel Johansson som övertagit Norrbo, och Sven Johansson som bor i Kvavisträsk och vilka även stammar från Lars Nilssons ättlingar. Fru Amanda Johansson som blir 87 år i december i år är fortfarande förvånansvärt kry och äger mycket gott minne från äldre tid. Det enda som nog mest besvärar henne är ryggen, som är böjd, men hon arbetar fortfarande dagen lång. Hennes far var Jonas Ulrik Gabrielsson som är född i Norsjö och kom till Hemmingen på 1870-talet. Norrbo ligger omkring 1 km. söder om Hemmingen, norr om och intill Stenträsket. På södra sidan därom ligger Stensborg, där jordbruket numera ägs och brukas av Nils Nilsson, vilken på sin tid var ägare till detta ställe. Liksom Hemmingen kommer dessa gårdar kanske rätt snart att få elljus (de har monterat och väntar endast på ledningen) och sedan återstår att de får telefon. Bättre vägförbindelse till Stensborg och denna skogrika trakt är ett önskemål som även borde förverkligas.