Tredje gången gilt i Sarek var det dags för en toppbestigning
av nationalparkens stolthet:
det 2090 meter höga fjället
Sarekstjåkka.
Jag hade hört att det låg mycket snö kvar inne i Sarek trots att det var Juli månad.
-Det är skidföre här, sa de på Ritsems fjällstation när jag ringde dit sista veckan i Juni - en vecka innan jag skulle åka. Men det hade blivit varmt och jag hoppades det skulle tina fort, för jag hade ingen möjlighet att åka någon annan tid.
Nytt i packningen för i år blev en ståltermos (ett måste har jag kommit på nu), en ny sovsäck som tål -25 grader (räddade välbefinnandet) och en kolfiberskidstav (oumbärlig på underminerade snöbryggor och när man letar glaciärsprickor).
När jag stannade för att äta vanlig mat en sista gång vid Stora sjöfallets stugområde stod det tre killar som var jättearga för att dom inte kunde åka in till Sarek för att fjällräddningen sagt att man skulle undvika Sarek på grund av otroliga mängder vatten och snö.
Det spelade ingen roll för mig - jag hade redan bestämt mig.
 Akka | Gick det inte att gå fick jag väl vända, tänkte jag. Sen åkte jag de sista 5 milen till båten i Ritsem, som skulle ta mig över Akkajaure. På andra sidan Akkajaure visste jag att jag bara hade ca ett dygn innan jag skulle få veta om det gick att gå vidare in i det allra ljupaste av Sarek. Mitt mål var ju en toppbestigning av Sarekstjåkkå.
|
|
Efter ca 2 kilometers stigvandring kom jag sedan fram till STF:s "Akkastugor". Stugorna låg helt öde och jag stannade till hastigt för att korrigera ryggsäcken och ta av mig lite kläder. Det var varmt och solen sken, som alltid när jag är i Sarek! |  Akkajaure 1997 |
Kartan visade att jag skulle gå ca 2 kilometer efter rösad led innan jag skulle vika av efter en RENSTIG som skulle leda mig in i Ruotesvagge mellan Akkafjället och Sjnjufjutis. En "gening" som skulle spara flera kilometer. Men det fanns ett problem. Efter den andra, längre vägen till Ruotesvagge fanns det fasta broar över Suotar jåkken. Det skulle det inte finnas när jag senare skulle tvingas korsa den förmodat välpåfyllda och farliga jokken.
Jag visste att det skulle bli farligt, men hoppades bara att det inte skulle bli för farligt så jag var tvungen att vända.
Jag tänkte inte stanna, men vattenflaskan föll ut. Förrutom att knät gör lite ont, känner jag mig pigg i kroppen. Däremot är jag trött i huvudet. Gått ca 6 km på två timmar - inte snabbt, men jag HAR tagit det lugnt.
Enligt kartan ska de komma en brant stigning på 60m snart. Jätteterasserna är glaciala formationer, och jag hoppas kunna hitta tältplats uppe på någon terassavsats, för de borde vara gjorda av finkornigt grus.
Torsdagnatt 1:40
Jag hittade perfekt tältplats en bit uppe på terassen. Hade konstigt nog bara 5-6 tältpinnar med mig. Konstigt, men det gick bra med videpinnar. Det blir nog värre sen om marken är hårdare.
Varmt och ljust. Mycket ren med bjällror. Noll människor sedda.
Trött nu....SAREK=sol och varmt. Inte heller så mycket snö än./CJ
