STARTSIDA

ADRESSER

HISTORIK

LÄNKAR

LITTERATUR

mosaik i världen
mosaik i sverige

MOSAIK I VÄRLDEN

Mosaik kan enkelt definieras som ett mönster eller en bild hopsatt av små bitar som täcker en yta. Bitarna kan bestå av i stort sett vilket material som helst, men vanligast är mosaiker med sten, glas, marmor, mineral keramik och liknade. Storleken på en mosaikbit rör sig oftast om en bit på 1 cm2 eller mindre.
Den mosaikbit man arbetar med kallas för tessera som betyder fyrkant, eller liten kub. Mosaik är ett mycket funktionellt material som alltid har använts både som rent dekorativ, med även ofta som i ett praktiskt syfte för att skapa hållbara, lättrengjorda ytor.

Det tidigaste exemplen av vad man kan likna vid mosaiker som man funnit, är från Irak och är över 5000 år gamla. Där användes koniska lerstift som sattes in i väggarna som förstärkning. De runda huvudena på stiften glaserades och arrangerades i dekorativa mönster. Även i Egypten och Mexiko har man funnit mosaik, men där i form av dekorativa inlägg på masker, vapen och liknande.
Egypterna var mycket skickliga på att använda sig av glas till både sina smycken och bruks- och religiösa - föremål. Dessa kan ses som föregångare till senare mosaiker. Under den hellenistiska perioden i Grekland utvecklades mosaikkonsten och blev mycket utbredd och populär. Mosaiken bestod oftast av ganska få färger beroende på stenens naturliga färg eller svart, eller någon annan mörk färg mot ljus bakgrund.

Romarna som såg sin storhetstid efter grekerna, uppskattade mosaikkonsten och utvecklade den. Man började med en vidare färgskala och utvecklade motiven. De utvecklade ett formellt sätt att forma och arrangera stenarna som kallades opus. Tekniken är inte helt olik det sätt mosaik görs idag, då små bitar av enfärgad sten sattes i våt cement, och sedan fylldes mellanrummen även de av cement. När det sedan torkat blev mosaiken rengjord och polerad.
Vid utgrävandet av Pompeji fann man mosaiker i trädgårdarna, där de täckte golv väggar och även fontäner. I en av gårdarna har man funnit en väggnisch som bakgrund till en fontän med en mycket detaljrik och utarbetad bild i blått och grönt med motiv av växter med flygande fåglar över, och en påfågel i förgrunden. Ofta täckte dekorativa mosaiker golven i de finare husen och offentliga inrättningar i romarriket, men man började även använda dem som väggdekorationer. Romarna använde mosaiken för att illustrera berättelser. I Hadrians hus i Tivoli i Italien kan man se en stor mosaik med ett beundransvärt detaljarbete, föreställande en kentaur som slåss mot vilda kattdjur. Genom att använda olika nyanser av mosaik har en tredimensionell effekt uppstått.
Golvmosaiken som var både praktisk och funktionell användes som vi idag använder mattor eller kakel. Ofta föreställde motiven på golven något som hade med rummets funktion att göra.

Mosaikproduktionen effektiviserades när man utvecklade en produktionsform kallad emblemata som innebar att mindre mosaikkompositioner komponerades i speciella verkstäder. Därefter placerades dessa på ramar och fraktas till platsen där de skulle monteras. Där lades den in i en redan befintlig mosaikinramning i enklare geometriska mönster, och den ditfraktade mosaiken bildade ett dekorativt centrum. Färgerna i de romerska mosaikerna var naturstenarnas grönt, blått, ockra, vitt, terrakotta och svart, men så småningom kompletterades de med mer lysande glasbitar.

De stora religionerna, islam, judendom och kristendom, som växte fram i västervärlden efter romarrikets fall, tog alla till sig mosaikkonsten och gjorde den till sin egen. I de judiska synagogorna fanns väldigt få skulpturer till följd av förbudet mot dyrkning av ikoner och figurer. Däremot var målningar och mosaiker vanligt förekommande som vägg- och golvdekorationer. Motiven är tvådimensionella, ofta med ett statiskt uttryck, och sticker ut från en neutral bakgrund.

När mosaiken integrerades i den kristna konsten, utökades färgskalan med eleganta gulddetaljer. I mosaikerna i Santa Maria Maggiorekyrkan i Rom, kan man se ett fint exempel på tidigt kristna mosaiker med ett elegant detaljarbete. Motiven är uppbyggda av små kuber av marmor och glas tätt sammanfogade. Användandet av många nyanser i färgskalan bidrar till att en skuggeffekt uppnåtts, vilket bildar en tredimensionell effekt. Konturerna är tydligt markerade med guld, vilket ger figurerna ett trots skuggorna ett platt uttryck.

I den bysantinska konsten finns den kristna ikonografin med, och mosaikerna har många gemensamma nämnare. Men nu började man göra fristående figurer som svävar fritt mot en evig guldfärgad bakgrund. Under den här perioden skapades fantastiska mosaiker i de bysantinska kyrkorna. Man började använda sig av det nya materialet, glassmalti och intresset för färgernas betydelse ökade. Man upptäckte att genom att vinkla bitar av smalti i murbruket kunde man få ett spel mellan ljus och skugga över ytan. Tilläggas kan att i nordiska gravar från vikingatiden och även innan, har man hittat glasbitar i smycken och dylika ting, som med största sannolikhet kommer från bysantinska mosaiker i Norditalien.

Inom den islamska mosaikkonsten är det mönster och texter som står i centrum, då avgudabilder enligt religionen var förbjudna. Man har hittat flera exempel på utsökta mosaikverk i mellanöstern, främst i Persien där man var mycket skickliga på detta hantverk.
Under 1000-och 1100-talen var intresset för mosaik stort och omfattade utsmyckningar gjordes främst i Norditalien, Grekland, Sicilien och Rom, där de hade som syfte att förhärliga den kristna religionen.
Men under renässansen svalnade intresset för mosaiker då den målade konsten utvecklades hastigt och växte i sin popularitet. Konstnärer använde sig av mosaiken för att göra hållbara kopior till sina verk, vilket fick den att få en degraderad status. Man använde sig av mycket små mosaikbitar, för i mesta mån uppnå likheten med det målade orginalet, detta kan man se i Rafaels Kristi Förklaring i Peterskyrkan i Rom.

Under 1700-talet kom mosaikkonsten tillbaka till en viss mån, men nu i form av miniatyrarbeten. Man smälte ner mosaikbitar av glas och drog ut massan till långa trådar, för att sedan knipsa av små bitar och med dem skapa små, små mosaikarbeten med upp till 500 bitar per cm2. Dessa var mästerverk om man ser till det tekniska, men mosaikens egenskaper gick lite förlorade på vägen.

Inte förrän på 1800-talets slut återfick mosaikkonsten sin status. Genom den nya stilriktningen Jugend, där rika utsmyckningar uppskattades, tilltog intresset för mosaik. Inom konsten och arkitekturen, såväl som inom smyckeskonsten användes hantverket. Den som utnyttjade mosaikens möjligheter till det yttersta var Antoni Gaudi i Spanien. Han uttnyttjade på ett lekfullt sätt alla fördelar med mosaiken som uttrycksmedel. Ofta använde han sig av billiga material och skräp till sina egensinniga böljande skapelser. En av de stora konstnärerna under samma period, Gustav Klimt, använde sig även han av mosaik i sina verk. Men till skillnad från Gaudi var han noga med kvaliteten och lät till hans väggmålningar i Palais Stocket i Bryssel sätta in små glasmosaiker och specialbeställa mönstrade kakelplattor. Många efterföljande konstnärer under 1900-talet lät sig utnyttja mosaikens mångfaldighet.

Inom den Mexikanska kulturen har mosaiken länge haft en viktig innerbörd. Där användes mosaiken ofta i masker och krigsvapen. Ofta använde de sig av turkoser och andra färgade stenar, där tonvikten låg i stenarnas individuella färg och struktur mer än sammanhanget. Under 1950-talet kom nya Mexikanska konstnärer som intresserade sig för sina kulturella rötter och använde sig av mosaiken i sin politiska konst. Diego Rivera, m fl tog till vara på de precolumbianska Maya- och Teotihuacanska traditionerna och använde sig av deras tekniker och material i sina monumentala socialistiska fresker.

Som arkitekturelement kom mosaiken att på slutet av 40-talet användas i främst England och Skandinavien. Då började man massproducera glasmosaikbitar, vilka blev billiga och lättåtkomliga, vilket ledde till att de ökade i popularitet. Detta höll i sig fram till 70-talet då materialet snabbt tappade sin status.
På 90-talet återupptogs intresset både som konstnärligt material, men främst som ett vackert funktionellt och modernt material. Främst inom barinredningar och på caféer kan man se att mosaiken fått en renässans, men allt fler har börjat använda den i hemmet, i kök och badrum och även i vardagsrum som effektfull fondvägg eller liknande.

till toppen