STARTSIDA

ADRESSER

HISTORIK

LÄNKAR

ÖVERSIKT

mosaik i världen
mosaik i sverige

HISTORIK I SVERIGE

När nya material började dyka upp på marknaden efter andra världskriget i Sverige, var kanske mosaiken den mest utstickande. Dessa färgade små mosaikplattor tilltalade många arkitekter som nu jobbade med att få igång byggandet i det sovande Sverige. Stilmässigt hade riktningarna förändrats sedan 1930-talets strama funktionalism och materialrikedom och detaljarbete hade återfått sin status. Detta både som en följd av ett avståndstagande av 30-talets ljusa släta, putsytor som ansågs opersonliga, och till följd av den materialbrist som kriget tillfört. Det senare bidrog till en experimentlusta med nya material och färger. Ett av de nya material som kom till bruk bland arkitekter var glasmosaiken. Man kan läsa i tidsskriften Byggmästaren från 1954 om nya material på marknaden där mosaiken beskrivs som följer:

"Glasmosaik är ett italienskt beklädningsmaterial med gamla anor.
Materialets mångskiftande användbarhet har motiverat uppkomsten av stora anläggningar, främst i Venedig. I nyare hus finner man glasmosaiken använd till hela fasader, väggar, portomfattningar, entréer, pelare och som golvbeläggning. Glasmosaiken är behändig att applicera och den erbjuder stora möjligheter till färgsättning och är dessutom att anse som underhållningsfri. Man kan uppnå de mest varierande effekter genom att i en och samma yta blanda färger och färgtoner. Detta låter sig göras mot en mindre tilläggskostnad. För rena dekorationer eller konstnärlig utsmyckning är glasmosaik ett tacksamt medium. Standardstorleken på mosaikbitarna är 20 x 20 mm och de levereras uppklistrade på pappersark. I det alpina Italien där häftiga temperaturväxlingar utgör ett påfrestande moment, har enligt uppgift utvändiga sättningar med glasmosaik bestått klimatets påfrestningar. För vårt lands vidkommande förefaller det som om den italienska i jämförelse billiga glasmosaiken skulle kunna bli ett värdefullt tillskott bland beklädnadsmaterialen."

Materialet som följd av sin mångsidighet uppskattades av både konstnärer och arkitekter och snart hade Sverige sin egen tillverkning av plattorna. Ett av verken som startade denna produktion, var vvs- tillverkarna Ifö i Bromölla. Till de nya centrumlokalerna som byggdes i staden 1954 var det en självklarhet att stadens dominerande industri skulle visas upp och det nya materialet skulle användas.
Fasaderna blev delvis klädda med halvglaserade vita mosaikplattor. Golven i butiker, trappor, badrum etc blev belagda med den vanliga oglaserade typen i varierande mönster. Expeditionsdiskarna fick fronterna klädda med helglaserad mosaik i starka färger. Samma material placerades i experimentsyfte på utsatta väggpartier, exempelvis bakom kapphyllor. Fönsterbänkar gjordes färdiga på fabriken och där kläddes med glaserad mosaik. Vilket var ett steg mot eventuell seriefabrikation.
På i stort sett varje befintlig yta experimenterades det med mosaik. Även olika sorters plattor användes för att uppnå olika effekter. I biograflokalen till exempel användes kluvna plattor med ljusbrytande verkan i varierande färger. Biografen inreddes i samarbete med Nordiska kompaniets inredningsavdelning och arkitekt för byggnaden var SAR Boo D:son Widén med byggnadsingenjör Lars Löfstedt som närmaste medarbetare.

Men materialet användes till fasader tidigare än så. Det äldsta exemplet som jag funnit är till en transformatorstation i Malmö från 1946. Arkitekten SAR Hans Westman (som även ritat det omdiskuterade Simrishamns stadshus som han lät bekläda med Ifö-mosaik) fick uppdraget att gestalta denna byggnad och fick med stöd av industriverkstyrelsens byggnadskommité, med dess chef, direktör Harry Tham fria händer gällande materialvalet.
Han valde att experimentera med ett fasadmaterial som då var tämligen okänt i Sverige, nämligen Ifö-mosaik. Han uttrycker i Byggmästaren från 1950 att såvitt han vet har "detta material tidigare ej utnyttjats i större skala såsom fasadbeklädnad"… "Men Byggherren tog i alla fall risken att gå in för detta oprövade material." Han beskriver även hur han gått till väga för att så försiktigt som möjligt sätta mosaiken utan att riskera sprickor eller sönderfall, och fyra år senare, då byggnaden omnämns i tidsskriften, har ej de minsta frostskador kunna iakttagas.

Att det var Ifö-verken som var först i Sverige med materialet framgår av de källor jag hittat, men till vilket användningsområde de först var tänkt är inte helt klart. Det kan vara så att Ifö-mosaiken främst var tänkt till inomhusbruk och då närmast till badrum, då Ifö-verken hade sin övriga produktion inom det området. Tilltaget att använda det som fasadmaterial kan vara ovan nämnda Hans Westmans påfund då han nog hämtat inspiration från utlandet, som England eller Italien. Under en lång tid omnämndes materialet som Ifö-mosaik, vilket sedan ersattes av glasmosaik då fler producenter tillkom på den svenska marknaden.

Även glasbruket Kosta lät tillverka glasmosaik och blev en stor konkurrent till Ifö. 1965 lät Kosta uppföra radhus för arbetare vid bruket, där den kände arkitekten och möbeldesignern Bruno Mattson lät använda sig av glasmosaik i såväl golv och fasadvägga. Inte bara arkitekter använde sig av det nya materialet.
Handböcker i mosaikkonsten spreds bland hemmafruar och händiga familjefäder. Materialet var lätt att arbeta i och bjöd på en variation i uttrycket där endast fantasin satte gränser.

Firman ERNSTRÖM & Co AB annonserade i mitten av 50-talet med en tydlig inriktning mot hemmapysslare. I deras annons från 1955 kan man läsa följande:

"PASTELL-MOSAIK - Ett underbart inredningsmaterial som gör hemmet personligt och färgglatt Pastellmosaik ger golv och väggar vacker färg och en rik, levande, sober ytverkan. I badrummet, i köket, i gillestugan, i hallen eller på andra ställen i huset
- låt Pastell-mosaik ge en praktisk och hygienisk dekorativ yta. Redan ganska små ytor belagda med Pastell- mosaik gör mycket för helhetsintrycket i hemmet.
Pastell- mosaik består av sintrade, keramiska plattor med matt, oglaserad yta. Materialet är lätt att hålla rent, frost- och syrabeständigt. Färgade vätskor, t ex bläck eller olja, sugs inte upp, utan kan borttorkas utan minsta spår trots den matta, vackra ytan.
Pastell- mosaiken levereras uppklistrad på papper med vattenlösligt klister. Kartorna har formatet 30 x 30 cm, eller 30 x 60 cm. Mosaiken fästes bekvämt genom att kartorna fastpressas i cementbruk eller serpofix. Pappret avlägsnas med vatten sedan cementen hårdnat.
Dessa färger finns i lager: Marin- och koboltblå - Grå med pastellgrönt - Grön - Mellangrå - Dämpat blå - Ljusgrå med vitt - Gul - Rosa. Andra färger anskaffas på begäran"

Man lät inte bara använda mosaiken på väggar och golv, utan klädde även sängbord och spegelramar med det lättarbetade materialet.
Gustavsberg tillverkade även de mosaik, men dock inte av glas. 1950 började de tillverka bitar av emaljerad plåt från spillmaterialet som blev över vid badkarstillverkningen. Detta material var inte tänkt till utomhusbruk, utan främst till badrum.

Det är dock inom arkitekturen som mosaiken gjort sitt starkaste avtryck. Både konstnärer och arkitekter visade på en enorm idérikedom med vad man kunde göra med de glaserade glasbitarna. En av de stora konkretisterna, Pierre Olofsson, lät 1952 klä in en hel fasad med mosaik. Detta vid entrén till ett bostadshus i Västertorp. Arkitekter var Ander, Gate och Lindegren.
Ljusa diagonala och horisontella linjer mot en mörkare bakgrund bryter av arkitekturen och abstrakta färgglada rektanglar är inlagda på med jämna mellanrum. Detta bidrar till att ge den annars rätt stela entrén ett nytt uttryck och mer liv.

I Malmö finns många exempel på hur mosaiken har används i symbios med arkitekturen. Ett tidigt exempel är ett hyreshus från 1952 med glasmosaik utfört av Ingvar Engdal. Ett senare exempel i samma område är ett kontorshus från 1959 där Tor Hörlin har utfört marmorgolv och mosaikväggar i entrén. I höghusen i Ribershus i Malmö har entréerna klätts i olika blå nyanser, och i samma stadsdel står en bensinstation som är helt inklädd i mosaik. Dess grå och svarta mosaik är ett bra exempel på 50-talets stränga, men djärva formspråk.

Kanske det ståtligaste och mest omfattningslika exemplet på fasadmosaik i Sverige står i Malmö. 1964 byggdes där stadens första skyskrapa kallad Kronprinsen. Med sina 27 våningar utgör byggnaden en imponerande syn. Det kanske mest fantastiska är att hela huset är täckt med Ifö-mosaik i sju blå nyanser, tonat från ljust upptill och mörkare nertill. 1900 000 mosaikbitar täcker fasaden och i trapphusen är väggar och pelare även de klädda i materialet.
Byggmästare Hugo Åberg skapade en byggnad som kunde ta emot ca 3000 personer och många av lägenheterna är stora med både 5: or och 6: or. Hela notan för byggnaden lär ha slutat på runt 90 miljoner kronor.

Ett mycket intressant exempel på hur mosaiken användes under mitten av 50-talet finns även de det i Skåne, närmare bestämt Simrishamn. När det nya stadshuset skulle byggas var det tidigare nämda arkitekt Hans Westman som fick uppdraget. Hans mål var att skapa en byggnad som hade anknytning till bygden, men samtidigt var modern. Som lösning på detta lät uppförde han fasaden i glasmosaik i vitt och svart, men för att få kopplingen till den traditionella skånska arkitekturen lät han sätta mosaiken i ett sådant mönster att det såg ut som en gammalt korsvirkesfasad.
Detta tilltag fick olika mottagande, och vissa menade på att Simrishamns stadshus var ett exempel på det idyllmakeri som markerar att svensk arkitektur slagit sig till ro i ett betraktande av arkitekturens bildmässiga värden.
Idag menar vissa att denna byggnad är det första exemplet på postmodernism inom svensk arkitektur.

Ett trevligt exempel på hur mosaikutsmyckningen kom att användas där gränsen mellan om det är en bild, eller en del av arkitekturen, har suddats ut, är Telehuset i Ludvika från 1954, av arkitekter SAR Carl axel Acking och Sven Hesselgren. Här spelar den tonade mosaiken väl med i trapphusets rytm och ger en både effektfull och behaglig verkan.

Idag förknippar många glasmosaiken med badhus. Mycket som en följd av att materialet lämpar sig så väl till ändamålet har gjort att just denna byggnadstyp är den som längst hållit vid materialet, då den slutade användas inom annan byggnadskonst. Det kan också bero på att badhus historiskt sett förknippas med mosaik och kakel och att inspirationen hämtats från grekiska och romerska bad. Ett av de stiligare svenska exemplen på glasmosaik i badhus hittar man i Luleå badhus, där barnbassängen har fått en enorm inramning i övervägande rött i form av Pär Anderssons fantastiska mosaikväggar.

till toppen